Han hatade träbockar, slöfockar och sölkorvar.
Han älskade tysta slanka flickor med flinka fingrar.
Så fort han hade en ledig stund.
Snickrade han på min kista.
Ibland bet han mej.
Då kom Hilma med ett Salvekvick.
Ibland band han mej.
Då knöt hon en rosett i mitt hår.
Ibland strök han mej varligt över pannan.
Då trodde jag att jag var förtrollad.
Jag trodde att alla snart skulle få se.
Att jag egentligen var en prinsessa.
Vilken fin svans du har, sa Hilma då.
Och stängde barnkammardörren.
Vattnet föll som en bröllopsskrud.
Och dom var hyggliga människor båda två.
Den ena fick betalt för det.
Den andre hade det som hobby.
Den ena fångade in mej.
Den andre monterade ner mej.
Den ena var en ödmjuk kvinna.
Den andre var bara inbillning.
Båda hade roligt.
Kanske var det Herren själv som hade anställt dom.
Kanske var det Han som hade snickrat sängen som jag inte kunde ramla ur.
Sannerligen säger jag dej, viskade Percy Wennerfors till mej.
Döden har satt på sej sina snyggaste skor.
Hon sitter i städskåpet och väntar.
Efter sömnen kommer en morgon som du inte kan stiga upp i.
I ett rum vars väggar plötsligt är av glas.
Och vilda kor och bilar vrålar rätt igenom det.
Din pappa paddlar långt härifrån.
Din mamma har gått till sin pianolektion.
I havet djupt nere.
*
Man får inte kissa och bajsa på offentliga platser, det brukade
min mamma ofta säja.
Om man inte är ett svin förstås, tillade hon, liksom skämtsamt.
Min mamma var en skämtsam och serviceinriktad människa,
men absolut inte någon festprisse.
Hon berättade gärna för mej om en ung man som hette
Rudolfino.
Han ägde ett silverslott och fastnade i en skördetröska på hennes
sjuttonårsdag.
Efter det kunde hon bara ta kontakt med honom via ett medium
och det kostade sjuttiofem kronor i timmen.
Men det var det värt, sa hon.
Men då måste jag vara ensam med Hilma.
Jag ville inte vara ensam med Hilma.
Men det är klart att jag skulle vara ensam med Hilma.
Hon skulle ju vakta mej.
Hon fick ju betalt för det.
Dessutom måste hon byta lakan i alla sängarna och hennes
fästman ringde stup i kvarten.
Han var släkt med trollen, sa mamma och därför måste jag gå
och lägga mej någonstans och titta på färgplanscherna i Bibel för
barn tills dom ropade på mej.
Det är klart att dom ropade på mej, när jag hade varit tyst
tillräckligt länge, när Percy hade tråkigt utan mej.
Han tyckte att det var rörande att Hilma hade en fästman och
eftersom mamma inte hade kommit tillbaka än kittlade han
mej i magen tills jag inte kunde sluta skratta förrän han gav mej
en örfil.
Försök att sova nu, sa han.
Ta på dej dina vita knästrumpor och sov nu, sa han.
*
När jag var en avskyvärd liten flicka sov jag alltid med tummen
i mun.
Fyra skinande blanka teddybjörnar stod på vakt runt min säng
och kylskåpet var alltid fullt av mannagrynspudding och fläsk-
kotletter.
Ingen ville mej något ont, det visste jag.
Dom ville att jag skulle sova.
Dom ville inte att jag skulle kissa på mej.
Bara sova.
Och om jag kände mej ensam så berodde det bara på att jag hade haft en mardröm.
Jag hade så mycket att vara tacksam över.
Jag hade all anledning att vara tacksam, så mycket visste jag.
Percy Wennerfors hade ett blått och ett brunt öga och en
Volkswagenbuss med syrliga karameller i handskfacket.
Han hade en dotter som påminde om mej.
Men henne hade han redan glömt.
Också du kommer att glömma, sa han.
Vänta bara.
Vänta bara tills vi blir gifta, sa herr Wennerfors till mej. Sen
kysste han mej, sprättade upp mej och slängde mej i ett halvt
igenvuxet dike.
Och min snälla mamma förlät mej det också.
*
Det kostar ingenting att hugga skallen av till exempel en knubbig
liten flicka.
Att till exempel lägga kudden över hennes ansikte och trycka till
en stund.
När man tydligt och klart kan se att det inte är gott gry i någon.
Någon som till på köpet liknar en ostekt chateaubriand, en
klimpig senapsmarinad, en snorkaka.
Nog är det bäst som sker om man släpar henne i håret till en
avsides belägen parkeringsplats.
Och gräver ner henne där.
Så att hon blir tyst och slipper vara ledsen.
*
Min mamma var en sorts ängel.
Och min pappa ville helst av allt rida i sporrsträck genom sina
hemliga skogar på ett argsint sto som hette Silver Star.
Kanske hade han mitt fotografi i bröstfickan.
Kanske var det någon annan han letade efter, men ibland tog jag
små danssteg för att glädja min pappa.
Då luktade jag blod.
Det hade varit mycket bättre om jag luktat till exempel saftigt
grönt gräs och fläskpannkaka, för sånt gör ett gott intryck på
både människor och hundar.
Pappa visste inte att jag hade planer på att stjäla grannens lurviga
vakthund och skänka den till honom i december.
Jag tänkte låta honom döpa den till Karo och använda den till
allt möjligt.
Men i det avgörande ögonblicket snubblade jag förstås och då
vaknade det duktiga djuret och jag glömde genast vem det var jag
längtade efter.
Jag fick för mej att jag måste gråta.
Jag fick för mej att jag måste springa omkring och gråta och gasta
och yla och det är klart att man inte ska springa omkring och
gråta och gasta och yla när mamma dricker sitt morgonte, när
hon just har tänt dagens första cigarrett, när det står en vansinnigt
intressant artikel på familjesidan.
Men det är i alla fall bättre än att man skrattar vilt och hejdlöst.
Det är klart att man inte ska skratta när man inte har sagt något
roligt.
Jag ville inte att hjärtat skulle stanna.
Det ville inte mamma heller.
Ibland måste hon ha husmorssemester och då fick jag följa med
in i badrummet och sitta på toalettstolen och mumsa på
en slickepinne medan hon slet bort hårstrån från hakan och
tvättade sej mellan benen med en skotskrutig trasa som doftade
himmelskt hela dagen lång när jag inte visste vad jag skulle ta
mej till utan henne.
Men först kom Hilma linkande med en smaklös basker på huvet
och ett paket Commerce i förkläsfickan och hon var tvungen att
doppa allting i kaffe innan hon stoppade det i munnen, för hon
hade inga tänder.
Ett hembiträde behöver inga tänder, sa Percy Wennerfors till mej.
I alla fall inte ett gammalt hembiträde.
Mamma trodde att Hilma var pålitlig och gav henne pengar till
hostmedicin och Falu råg-rut.
Sköt om er nu, sa hon och då började jag genast trilskas igen.
Vinden ven så att allting skakade och skallrade.
Småväxt fruntimmer samlades i klungor i alla skumma vrår.
Högtidliga kypare stod och teg i hörnen.
Och det var ingen konst för fienden att spåra upp oss.
Dom följde bara Percys fotspår under äppelträden.
Fönstret med dom kritvita gardinerna var mitt.
Där stod han själv och vinkade så hjärtligt.
Flickan sover, skrek han.
Flickan sover nu och när hon vaknar.
Ska hon få leva som ett svin.
*
Och jag minns att det fanns tama rävar och döda kråkor som jag
kunde lyfta upp och bära en kilometer eller två, tills någon kom
och måste ingripa mot mej.
Ensam.
Som en idiot.
På dom dammiga autostradorna.
Jag gick där och gol.
Jag trodde att jag grät.
Men jag gick där och gol.
Och tunga lastbilar for förbi och ambulanser och limousiner och
Gaffeltruckar och rödmålade helikoptrar flög förbi förbi.
Andras mammor gick av och an bakom pastellfärgade gardiner
och åt färsk kalvsylta för att fördriva tiden.
Och provinsialläkarnas hustru serverade alltid varma wienerkransar
i sitt måttbeställda sovrum.
Hennes väninna tog livet av sina tre minderåriga barn.
Hon orkade inte mer, stackarn.
Henne måste dom spärra in.
Mannen hade sinnesnärvaro nog att gifta om sej och bilda ny familj.
Hans svärmor sprang till skogs.
Hans faster hade löss.
Hans älskarinna grät hela dagarna.
Det ligger så många olyckliga kvinnor och jämrar sej i fallfärdiga
tältsängar i dagens samhälle, sa Percy Wennerfors till mej.
Så många överviktiga med stripigt fett hår som utsöndrar saliv
vid alla tider på dygnet, år ut och år in.
Så många stackars ensamstående som fäktar överdrivet med
armarna vid minsta motgång.
Det finns på tok för många kvinnor som inte har en aning om
hur en man fungerar.
Alldeles för många slappa muskler i ändtarmar och slidor.
Alldeles för mycket tårar.
Alldeles för lite väldoft.
Men jag ska bli direktör när jag blir stor.
Jag ska ha en videobandspelare som kostar 30 000 kronor.
Jag ska ha en automatisk telefonsvarare och en automatisk
dörröppnare och en automatisk klädhängare.
Jag ska ha två trevliga kontorsflickor i en ljudisolerad
etagevåning.
Jag ska ha en fru som kan pynta och skära och baka och banta
och bryna och feja och klippa.
Jag ska ha en fru som kan vissla och tråckla och lacka och spinna
och stryka och väva.
Jag ska ha en fru som kan stycka och stånka och putsa och klistra
och gnida och gny.
En sådan hustru ska jag ha, sa Percy Wennerfors till mej.
