från Jag heter inte Miriam

Fortfarande är det natt, ändå skiner solen. Nässjö vilar stilla under den klarblå himlen. Ingen vind viskar i Stadsparkens björkar, ingen motor brummar längs Rådhusgatan, inget tåg susar mot järnvägsstationen. Det är så tyst att en ensam duva, som med gungande steg skyndar över Stora Torget, plötsligt hejdar sig och lyssnar till detta märkvärdiga. Han står absolut orör­lig med huvudet lite på sned, vaksamt väntande, men får sedan syn på ett halvt korvbröd en bit bort och glömmer hela saken, sätter hastigt sin ena röda fot framför den andra och kilar dit, ordlöst lycklig över det skrovmål som väntar. Inte för att han är särskilt hungrig. Ingen är särskilt hungrig i Nässjö numera, inte ens fåg­larna och råttorna. Här finns mat så att det räcker åt alla.

Trots det drömmer Miriam om hunger. I mer än sextio års tid har hon gömt sig i denna stad och hon har inte hungrat ens en timme av den tiden, ändå drömmer hon varje natt om sin ung­doms svält. Det har ingenting att göra med det liv hon har levt som vuxen eller med den hon är idag, ändå kan hon inte bli kvitt de där drömmarna, de glider in och tar över, de tvingar henne sextio­åtta år tillbaka i tiden eller mer, driver henne att huka och springa undan, att sänka blicken och kura med ryggen, att stjäla en bit bröd från någon som inte orkar äta längre, att försöka mata en liten bror som inte ens kan svälja, att stå tätt intill Else under appellen och tyst rabbla alfabetet, att sekunden senare stirra in i Elses onaturligt stora ögon, de där ögonen som ...

Allt det där händer igen och igen. Natt efter natt. Och om Kaiser, grannens schäfer, dessutom får för sig att skälla när han har blivit utsläppt i trädgården tidigt om morgonen, så slår Miriam upp ögonen med alla inälvor glödande av skräck.

Men i natt skäller inte Kaiser, han sover fortfarande i sin knubbiga husses säng, alltså kan hon tillåta sig att vakna långsamt och dröja en stund i mellanrummet mellan sömn och vaka. Mellan­rummet är det rum hon älskar mest, ett mycket verkligt rum, trots att det bara finns i hennes fantasi, ett rum där hon kan styra sina drömmar och göra dem milda och vänliga, ett rum där alla de döda ännu lever, där hon är fri att vara vem som helst och var som helst, fri att sväva mellan tider och platser, mellan minnen, dröm och verklighet. Fast det gör hon inte. Inte i natt. Tvärtom stannar hon till och ser sig om, noterar att mellanrummet är alldeles runt denna morgon och att alla dess luckor står på glänt. Igår var de åttiofyra, men idag har de blivit åttiofem, det vet hon utan att behöva räkna. Dessutom är alla i teak och försedda med blanka handtag. Faktum är att de liknar luckorna i hennes första alldeles egna kök, det kök hon älskade djupare och mer innerligt än hon någonsin älskade Olof och det vill inte säga lite. Fast det tänker hon inte på just nu. I stället står hon framför sina skåpluckor och granskar dem, försöker räkna ut vilka som är de första och vilka som är de sista, men aktar sig mycket noga för att öppna någon av dem på vid gavel. Och se där! Hon skymtar ett randigt bomullstyg bakom en lucka och det är tillräckligt, hon sträcker ut handen och slår igen den, låter sedan handen glida över ytterligare femton dörrar före och fem dörrar efter, låter dem slå igen med små korta och precisa smällar. Bang-bang-bang! Sedan ser hon sig om och låter axlarna sjunka, ler och lägger sin långa vita fläta över axeln, stryker den under näsan som om den var ett keligt litet husdjur. Så där. Nu är det dags att fira födelsedag alldeles på egen hand, innan resten av familjen vaknar och stör hennes minnen.

I nästan en halvtimme kikar hon in i sitt minnes många skåp. Där rusar en liten Thomas mot henne, där sluter hon honom hårt i famnen och snurrar runt, runt, hennes prickiga kjol sveper förbi och hans barnaskratt får henne att skratta med. Och där är hon tärna vid Hannas bröllop och brudbuketten darrar till i hennes hand när Hanna brister i hjärtskärande gråt i samma ögonblick som Egon trär ringen på hennes finger. Så lycklig, snörvlar Hanna och drar opassande nog sin högra handskbeklädda hand under näsan. Förlåt! Jag är bara så lycklig! Och alla ler. Egon ler och Olof ler, borgmästaren ler, notarien ler och Miriam ler, men Thomas gnäller plötsligt till där han sitter i sin vagn och hon böjer sig ner och stoppar den ljusblå bomullsfilten om honom. Men bakom nästa skåpdörr är det hon själv som står brud och hon kan se att hon är mycket vacker där hon går uppför altar­gången i sin vita klänning. Mycket ung, mycket mörk och mycket vacker, men Olof ser lätt ängslig ut där han går vid hennes sida. Kanske tänker han på sitt förra bröllop, hans riktiga bröllop, det som hölls i den stora kyrkan inne i stan, men där äktenskapet bara varade i drygt ett år, till den dag då hans unga hustru födde Thomas och sedan slutade andas och slutade låta sitt hjärta slå och inte på några villkor lät sig lockas tillbaka till livet. Om det nu inte är så att han är orolig för detta att Miriam utan att säga ett ord till honom gick till pastorsexpeditionen redan dagen efter det att han hade friat och förklarade att hon ville avsvära sig sina fäders tro och ansluta sig till den svenska statskyrkan, om det nu eventuellt skulle gå för sig. Och visst gick det för sig. Kyrkoherde Klintberg dreglade nästan av lystnad och bokade in ett dop redan nästkommande söndag. Olof vet att Miriam inte är så säker på att det verkligen finns en Gud och han delar dessutom hennes tvivel, ändå plågas han av hennes beslut. Kan det vara så att hon konver­terade bara för detta bröllops skull? För att hon ville gå uppför altargången i Sankta Valborgs kapell iförd vit klänning och slöja med myrtenkrans? För att hon ville stå på kapellets trappa efteråt klädd i sin älskade mjuka kaninpäls när hans släkt och vänner kas­tade risgryn över dem? Och i så fall: till vilken sorts människa gjorde det henne?

Till en människa som älskade dig, viskar Miriam till svar mer än sextio år senare. Till en människa som redan hade förlorat allt, till och med sig själv, och som visste att hon inte skulle överleva att förlora också dig; till en människa som var beredd att ljuga och svära falskt för att få dig att aldrig någonsin lämna henne och som i sin stora oskuld trodde att ett kyrkligt bröllop skulle betyda mer för dig, vara viktigare och göra äktenskapet säkrare och mer hållbart än ett borgerligt. Du fick inte gå! Därför måste vi gifta oss i kyrkan. Trots Gud. För trygghetens skull.

Trygghet var tidens viktigaste ord, det hade hon redan förstått den gången. Alla dessa trygga svenskar ville ha mer trygghet, större trygghet, rent övermänsklig trygghet. Det förflutnas andar jagade dem och ylade ständigt om det som varit. Den sista stora hungern för bara fyra årtionden sedan! Arbetslöshetens fattigdom och för­nedring för två årtionden sedan! Kriget som för bara ett årtionde sedan hade strukit tätt intill landets gränser, det krig då människor på andra sidan hade skjutits och sprättats upp, svultit och gasats, misshandlats till döds och slitits ihjäl i tvångsarbete. Ingenting tycktes kunna dämpa minnet av deras fasansfulla vrål, men ingen i det här landet orkade längre höra dem, ingen ville tänka på att det fanns ögonblick av svek, faktiskt rätt många ögonblick av svek, nej, de ville på sin höjd tänka på några senkomna ögonblick av hjälte­mod, faktiskt rätt många ögonblick av hjältemod, men helst av allt ville de tänka på att alla, till och med arbetarna, numera kunde laga sig en stek till söndagsmiddag, att de kunde äta köttbullar och falukorv i stället för stekt sill om vardagarna, att alla, precis var­enda människa, hade fått tre veckors betald semester varje sommar och att somliga ytterst skötsamma arbetare dessutom hade fått råd att skaffa sig en bil. En egen bil! En pytteliten folkvagn som stod utanför det pyttelilla egnahemmet. Framtiden var alltså inte längre bara på väg. Den hade kommit.

Och så var det för Miriam också, det ser hon när hon tittar bak­om de skåpluckor som öppnar sig strax efter bröllopet. Där går hon leende ut i sin trädgård med en bricka och det är sommar runt henne. De aprikosfärgade rosorna blommar i rabatten, de rosa pionerna har slagit ut och en räddhågad nyplanterad schersmin har låtit sina första knoppar brista och blottat sina vita stjärnor. På brickan står hennes hemkokta rabarbersaft från förra året, hennes alldeles nybakade tigerkaka och de svällande kanelbullar som numera är hennes stolthet. Olof ler mot henne och säger att han gärna skulle vilja ha ett glas rabarbersaft före kaffet, för Miriams rabarbersaft är faktiskt den godaste i hela världen. Och Thomas trycker sig tätt intill henne och håller med. Den godaste saften i hela världen.

I nästa lucka har han redan blivit större och kantigare, men fort­farande är han hennes pojke. Aldrig att han svär åt henne eller gör grimaser bakom hennes rygg, men å andra sidan aktar hon sig noga för att tränga sig på. Kysser honom bara sällan på kinden och håller honom bara i handen för att kontrollera att hans vantar fortfarande passar och när de inte längre gör det så ber hon honom att tala om vilken färg hon ska välja på garnet när hon ska sticka honom ett par nya. Grå? Bra. Då ska hon sticka ett par grå fingervantar åt honom.

Men i nästa lucka ser hon sig själv där hon sitter i sitt vackra vardagsrum, i den vackra villan som Olof har ärvt, med de vackra möblerna han har köpt åt dem, för Olof tjänar bra, Olof är tand­läkare och ingen tandläkare i Nässjö tjänar så bra som han, och hon sitter i sin fina soffa från Carl Malmsten och stickar när allt plötsligt bara försvinner. Hennes rutiga kjol blir en randig fång­klänning, strumporna smälter bort och skorna glider ut i ingen­stans, parketten under hennes fötter är plötsligt rå cement och allt som är kvar är den grå vinterskymningen utanför fönstret och snön som faller och för en kort stund är hon tillbaka i Ravensbrück och Else stirrar med uppspärrade ögon tomt framför sig när febern fångar henne och Miriam skriker, hon skriker och hör sig själv skrika och hon slår händerna för munnen för att tvinga sig att tystna. Sitter sedan orörlig en lång stund och blundar, pressar tillbaka skriket, öppnar därefter långsamt ögonen igen och ser sig om. Allt är som vanligt. Det är sextiotal och en stilla skymning i februari, hon sitter i sitt vackra vardagsrum och i hennes knä ligger en halvfärdig vante som hennes styvson snart ska få.

Men, nej, hon vill inte minnas den eftermiddagen. Hon vill inte minnas några eftermiddagar av det slaget, därför skyndar hon förbi de andra skåpluckorna och springer fram till den sista öppna luckan, slår upp den på vid gavel och kikar in, ler sedan mot den välbekan­ta bild som möter henne. Där ligger hon själv i sitt behagliga lilla sovrum och det är ett nytt sekel och ett nytt årtusende. Väggarna är blekblå, påslakanet rutigt i mörkblått och vitt, gardinerna tunna och vita. Borta vid väggen står den gåva som en gång gjorde henne till en dam bland damer: Hannas sekretär i blänkande mahogny. Intill den öppna balkongdörren står Olofs öronlappsfåtölj, den som hon lät klä om tre år efter hans död. Det är tolv år sedan vid det här laget, men det märks inte, tyget är fortfarande tjockt och mörk­ blått, de många vardagarnas eftermiddagssol har inte lyckats bleka det. Över armstödet ligger hennes nya morgonrock, också den blekt dimblå. Blått är nämligen hennes älsklingsfärg. Hon tycker om alla nyanser av blått, allt från isblått till indigo, från azurblått till duv­blått, från turkos till himmelsblått, från kornblått till kobolt ...

Blått är sobert, sa Hanna en gång för mycket länge sedan. Om du väljer blått så är du alltid på den säkra sidan. Och den unga Miriam nickade allvarsamt och gjorde en mental anteckning. Sobert. Efteråt fick hon gå in på sitt rum och slå upp ordet i Svenska Akademiens ordlista för att få veta vad det betydde. Mått­full. Enkel. Smakfull. Hon nickade och log. Visst ville hon vara sober. Numera tänker hon sällan på det där ordet, det har blivit alldeles självklart. Hon är ju en dam. En riktig dam. En dam som mycket ofta är klädd i blått. Dock aldrig i randigt.

Men nu drömmer denna dam att hon stiger upp ur sin säng, trots att hon i själva verket ligger kvar. Hon granskar sig själv i spegeln borta vid kortväggen och rätar lite på ryggraden, ger sig själv en första födelsedagspresent genom att drömma sig lite yngre och vackrare än hon egentligen är, innan hon drar på morgon­rocken och knyter den hårt i midjan. Flätan hamnar innanför hals­linningen, men hon drar upp den med en hastig rörelse och lägger den över axeln, stryker sedan med handen över den och konsta­terar belåtet att den åtminstone i fantasin är tjock och fyllig som en välgödd orm. Därefter lägger hon sin ytterst välmanikurerade hand högst uppe på hjässan och trycker till. Och miraklet sker, det mirakel som inträffar varje år på hennes födelsedag. Hjässbenet fälls upp och hon kan sticka in handen i sitt eget huvud och lyfta ut hjärnan, hon kan hålla den i sina kupade händer, allt medan hon slänger till med huvudet så att hjässbenet sluter sig igen. För ett ögonblick blir hon bara stående och betraktar sin hjärna, ler lite åt den och betänker att det hon håller i sina händer brukar kallas det mest makalösa av alla underverk som finns i detta universum, kanske rentav det mest makalösa som finns i något universum. Den mänskliga hjärnan. En liten klump i grått och rosa som kan lära sig allt som går att lära sig, som kan minnas och glömma, ljuga och tala sanning, drömma och fantisera. En liten klump som vet att den är levande och som lika säkert vet att den ska dö, även om den ständigt söker efter utvägar och gömställen undan detta oundvikliga. Och hon har den. Hon äger en mänsklig hjärna. Hon håller sin hjärna i sina händer och vet att hon därmed också håller i världsalltet.

Inte illa, viskar hon till sig själv. Inte illa alls.

Hon glider mycket tyst ut i vardagsrummet, men ser sig inte om, anar bara i utkanten av sitt synfält att allt är precis som det ska vara. Carl Malmsten­soffans duvblå yta skymtar till vänster, porträttet av Olofs farmor ler lika vänligt som vanligt till höger, men Miriam tittar inte på dem, hon håller blicken stadigt fäst på den grå klumpen i sina kupade händer och susar hastigt ut i hallen, vidare genom den stängda dörren nerför trapporna, skyndar ut genom ytterdörren utan att öppna den men hejdar sig sedan på ytter­trappan, står där och tillåter sig att njuta ett ögonblick av det hon ser. Den prunkande trädgården. Den vita syrenen som fortfarande blommar. Gången som hon krattade igår. Strandvägens lilla gat­stump utanför. Gräset på andra sidan. Därefter Ingsbergssjön. Och så Nässjös konturer på andra sidan. Stadsparken. Rådhuset. Och långt där borta kyrkans torn som uppfordrande pekar mot himlen. Plötsligt flyter bilden av en annan stad och ett annat kyrktorn in och skymmer det hon borde se, men hon vägrar, hon låter det inte tränga in och ta över. Hon tvingar sig tillbaka till den plats som faktiskt har varit hennes hem i mer än sex årtionden, för hon är inte i Ravensbrück och det är inte Fürstenbergs kyrktorn hon ser. Hon är i Nässjö. Det är Nässjös kyrktorn som så högmodigt och befal­lande pekar mot himlen där borta. Och lukten, den där stanken av brinnande hud och kött, som plötsligt fyller hela världen ska hon göra sig kvitt så fort det bara går ...

I nästa sekund står hon nere vid strandkanten. En brunspräcklig andmamma ger ifrån sig ett knarrande litet läte av missnöje och får med ens mycket bråttom med att jaga ut sina nykläckta ungar från den lilla dunge av vass där de har sovit. Vad är det här? Varför tror den där långbenta varelsen att hon har rätt att ranta omkring vid sjön under djurens tid på dygnet? Va? Hon knycker lite på nacken och simmar ut en bit i sjön med sina sju gyllene dunbollar till ungar efter sig, stannar sedan och vänder sig om, låter sin blick söka Miriams.

”Förlåt”, säger Miriam. ”Men det här måste göras ...”

Och så gör hon det. Hon får Ingsbergssjöns bruna vatten att klarna och bli isblått, hon ser till att alla bottenväxter försvinner och ersätts av naken sand, hon låter varje mygga i luften och varje liten mikrob i vattnet upphöra att finnas till. Sedan faller hon på knä, fortfarande med händerna kupade om sin hjärna och utan att darra det minsta. Hennes balans är perfekt och det gör inte det minsta ont i hennes artrosnötta knän, hon sjunker vigt som en ung balettdansös ner på marken, böjer sig sedan fram och doppar sin hjärna i det glasklara vattnet, låter det tränga in i varje hålighet, fylla varje tomrum, flyta runt och tvätta varje cell, gör sin hjärna först fri från alla vedervärdiga gamla lukter, sedan från alla obe­hagliga minnen och sist från alla onda tankar, kramar sedan ur den som en tvättsvamp och lägger handen på huvudet igen. Trycker till och låter hjässbenet öppna sig. Lägger omsorgsfullt den rentvättade hjärnan på plats och knycker till med huvudet så att locket sluts.

Ser sig sedan om och drar djupt efter andan. Nu luktar världen gott. Nu doftar den av hägg och syren, rosor och liljekonvalj. Och den är vacker. Björken i hennes trädgård låter löven skimra i sol­ljuset, huset där bakom—hennes hus!—har fått en djupare värme i sin röda färg och de fyra vita pelarna vid trappan har blivit en aning tjockare, så att proportionerna äntligen blir rätt. Saliven i hennes egen mun smakar plötsligt friskt som rent källvatten. En näktergal sjunger någonstans i närheten, det är en lustig melodi som får varenda människa som sover med öppet fönster att börja drömma de ljuvligaste drömmar. Längtansdrömmar. Önske­drömmar. Vinden skrattar till bakom Miriam och drar ett varv runt henne, smeker henne med sitt svala siden och lyfter henne, låter henne flyga ut över sjön ett ögonblick, men bär henne sedan mycket försiktigt tillbaka in mot land, upp mot övervåningen på hennes hus och sätter henne varsamt ifrån sig på balkongen utanför hennes sovrum. Miriam ler och vinkar till andmamman ute i sjön. Se, nu får du din värld tillbaka! Vattnet är brunt igen, flugorna surrar över ditt huvud och det goda sjögräset bara växer. Och jag har blivit fri från mina minnen!

Men i samma ögonblick skäller Kaiser.

 

*

Skallet får Miriam att vakna på riktigt.

Hon sätter sig upp i sängen och slår ena handen för munnen som för att tvinga sig till tystnad och den andra för hjärtat, som för att förmå det att sakta sina slag. Hon är inte tillbaka i tiden. Det där är historia. Hon är inte i Tyskland. Hon sitter inte i en cell i koncen­trationslägrets straffblock.

Och ändå gör hon det. Tiden finns inte mer. Hon hör en Aufseherin, en kvinnlig vakt, gå med smällande klackar mellan cellerna med sin schäfer, en av dessa oerhört lydiga vakthundar i Ravens­brück, en varelse som alldeles uppenbart vet exakt vad han för­väntas göra i denna korridor. Fångarnas dofter sipprar ut trots att järndörrarna sluter tätt mot dörrkarmarnas cement, skräckens mo­lekyler glider genom luften in i hans nos och fyller honom med en högst tillfredsställande känsla av triumf, men några enstaka av dessa molekyler har en annan form, det är en mycket liten avvikel­se, men dock en avvikelse som är tillräckligt stor för att få honom att bli lite uppjagad. Avsky! Det sitter fiender som avskyr honom bakom en del av dessa dörrar och—än värre—avskyr hans matte. Det är fruktansvärt! Han ska döda dem!
Fast det får han inte. I straffblocket ska man dö långsamt, det har man sagt till hans matte och därför håller hon honom i kort koppel, även om hon ler vänligt åt hans dova morrande. Livet ska försiktigt sippra ur de kvinnor som ska piskas denna fredag…

 

*

Men die Aufseherin stannar plötsligt framför en dörr, fäster hun­dens koppel vid kroken strax intill och drar fram sina nycklar. Låser upp. Öppnar en dörr mellan en värld och en annan. Ser och låter sig själv ses. Hon vet att hon är vacker där hon står. Hennes blonda hår är nypermanentat, de runda kinderna är täckta av ett mycket tunt lager ljust puder, båtmössan sitter käckt på svaj på skulten. Die Aufseherins svarta stövlar är nyputsade av en kvinna som till­hör Jehovas vittnen och de glänser lika intensivt som det där vitt­nets dröm om det jordiska paradiset, hennes byxkjol är nypressad och den vita blusens krage ligger alldeles slät över uniformsjackans uppslag. Dessutom håller hon en piska bakom ryggen. Hon slår inte med den, svänger inte med den, höjer den inte ens, hon håller den bara bakom sin rygg där hon står men kan knappt låta bli att le vid tanken på att fången där inne faktiskt ändå skymtar den.

Fången är inte vacker. Hon är lång och sjukligt mager, men hon är så hopsjunken att hon ändå inte är huvudet högre än die Aufseherin. Tur för henne. Hon står lätt framåtlutad som en gammal kvinna, trots att hon inte kan vara mycket mer än femton, sexton år, och hon har svarta ringar under de onaturligt stora hungerögo­nen. Munnen är halvöppen som om hon snart skulle börja dregla, som en annan idiot. Dessutom låter hon blicken flacka mellan hun­den och die Aufseherin, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

”Raus!” ryter die Aufseherin. ”Bara ut med dig ...”

Det tar femton sekunder innan hon blir åtlydd, femton sekunder av tvekan, då flickans blick hinner flacka mellan hunden och den blonda kvinnan tre gånger till. Och det räcker. Die Aufseherin höjer sin piska.

”Hörde du inte vad jag sa, dumjävel? Är du döv? Raus! Raus! Raus!”

Och flickan, den unga flicka som just idag fyller åttiofem år, kväver sitt skri och glider ut i korridoren. I samma ögonblick är hon tillbaka i Nässjö, hon hör de tassande stegen utanför sin dörr, anar Thomas inneskor och Katarinas morgontofflor, och skyndar sig att hastigt torka tårarna ur ögonvrån och jämna till täcket, drar sedan upp kuddarna bakom sin rygg en aning så att hon ska kunna sitta rakt mot sänggaveln, låter handen glida upp och släta till det vita håret. Lägger sedan den ena handen över den andra på det rutiga påslakanet för att göra bilden av en lugnt väntande gammal kvinna fullkomlig. Ler. Har trängt undan allt. Sitter be­redd. Och så kommer de. Sjungande. Med en enkel tulipan uppå bemärkelsedan ...

”Gratulerar på födelsedagen”, säger Thomas när de har slutat sjunga och ler mot henne över ett litet paket. Han har gjort ett nytt försök att dölja sin flint, den här gången genom att klippa en mycket kort snagg. Det hjälper inte.

”Kära svärmor”, säger Katarina som står strax bakom honom och lägger huvudet på sned, försöker lika målmedvetet som Miriam spela rollen av rofylld och nöjd kvinna. Hon bär en bricka. En bricka med några kaffekoppar och smörgåsar och ett levande ljus med darrande låga.

”Grattis farmor”, säger Camilla, sjunker ner på sängkanten och släpper taget om sin son Sixten. Han är två år gammal och ser ut som en liten geting i sina randiga mjukisbyxor med svarta och gula ränder. En ovanligt söt liten geting. Han kravlar fram till Miriam, slår armarna om hennes hals och ger henne en mycket blöt puss på munnen. Smaken av hans saliv får henne att minnas det hon dröm­de nyss. Källvatten. Hon ler.

”Oj”, säger hon och kramar om honom. ”Nej, men oj då ...”

Och sedan blir det som det alltid brukar. Skratt och prat och stolskrap. Thomas lägger ifrån sig paketet vid sängens fotända och släpar in två stolar från vardagsrummet, en till Katarina och en
till sig själv. Katarina ställer ifrån sig brickan på nattygsbordet och blåser ut ljuset.

 

*

”Åttiofem år”, säger Thomas och klappar Miriam lätt på han­den. ”Och fortfarande helt frisk. Inte illa. Inte illa alls.”

Miriam ler till svar.

”Fast egentligen har jag ju aldrig blivit mer än arton.”

”På insidan, ja ...”

Camilla lägger huvudet på sned och småler:

”Jag tror nog att du är lite äldre än så. Åtminstone tjugo.”

”Varför det?”

”Du har väl en vuxen hjärna? Du slutade väl inte att växa innan dina pannlober var helt utvecklade?”

Miriam rynkar pannan, småler och låtsas fundera.

”Jag har ingen aning, hördudu. Kanske det.”

Thomas lägger handen på Camillas axel. Tyst, säger den där gesten. Inga obehagligheter, tack. Harklar sig sedan.

”Medicinstudenten har talat. Men nu är det dags för presenten.”

Han sträcker sig efter paketet, som ligger vid sängens fotända. Ett vitt paket med krulliga guldsnören. Prinsesslockar. Det verkar tyngre än man skulle kunna tro, han griper om det med båda hän­derna för att räcka fram det till Miriam.

”Gratulerar på födelsedagen. Det är från oss alla.”

Miriam griper också om paketet med båda händerna. Det är inte så förskräckligt tungt.

”Åh”, säger hon. ”Tack. Tusen tack.”

Det är svårt att öppna det. Guldsnörena är hårt åtdragna och knutna med dubbla knutar, hon får pilla och dra en stund innan hon får bort dem. Så fort hon har lyckats kastar sig Sixten lyckligt över dem och stoppar dem i munnen, men Camilla sträcker ge­nast fram handen och drar dem åt sig. Inte så! Nej! Inte så! Under tiden sliter Miriam otåligt upp papperet runt den lilla kartongen
och öppnar den. Stirrar ner på lite rosa silkespapper, lyfter sedan hastigt upp det och blottar själva presenten.

En stelt armband i silver. Ett mycket brett armband i silver med filigransteknik och tvinnade trådar, ett armband som är mycket rent i formen trots de många utsmyckningarna och oändligt vack­ert. Pappa, säger en röst i hennes bakhuvud, men hon lyssnar som vanligt inte till sin längtan, skakar bara lätt på huvudet för att driva undan den.

”Åh”, säger hon. ”Så vackert. Tack!”

”Det var Camilla som hittade det”, säger Thomas. ”Hon tyckte att det såg ut som om det var gjort för dig. Och titta under låset!”

Miriam vinklar armbandet och tittar på inskriptionen. Till Miriam på 85-årsdagen, står det. Plus dagens datum. Miriam.

”Det är ett zigenskt arbete”, säger Thomas.

”Romskt alltså”, säger Camilla.

Något darrar till inom Miriam och fler namn kommer svävan­de genom rymderna. Där skrattar Anuscha och låter sina mörka ögon glittra medan hon springer över gårdsplanen. Där ler Else sitt svultna leende och presenterar sig med hela sitt namn, som om Miriam var någon som var värd att presentera sig för. Else Nielsen. Och där höjer en kvinnlig vakt sin piska och ryter. Jag heter Binz! Lär er det en gång för alla, för jag tänker inte upprepa det! Där stirrar hennes bror på henne med en sista undran i blicken. Varför ser du så förfärad ut, Malika? Det är ju jag, Didi, din lillebror. Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång se­dan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam. Sedan snörvlar hon till och sväljer, höjer på huvudet och ser på Thomas, vars mor hon är i varje mening utom en, han som, trots att han är den människa som står henne närmast av alla människor i världen, ändå är en främling. Hon har ljugit för honom. Hon har låtit honom växa upp i en lögn och leva hela sitt vuxna liv i skydd av denna lögn.

Och sedan säger hon det. Sedan låter hon de där orden komma över sina läppar.