Varför en översättningskritik är befogad torde inte behöva motiveras en gång till så långt in i denna bok. Alla de vanliga skäl som kan anföras för att motivera all annan konstkritik kan anföras också med avseende på översättarnas insatser. Skillnaden är att det av vissa historiska omständigheter har etablerats en tradition av att blunda för just dessa konstnärer och låtsas som om de inte finns. Hos många kritiker och redaktörer saknas inte heller insikten om att en översättningskritik vore motiverad. Det allmänna tillståndet påminner snarare om kollektiv förträngning.
Varför förändras då inte läget? Förutom de historiska förklaringar som redan presenterats finns några praktiska omständigheter.
Utrymmesbrist är en, åtminstone när det kommer till bokrecensioner (vilket dock inte är den enda formen av litteraturkritik). En bokrecension är sällan lång, och huvuddelen bör rimligen förklara och bedöma det som författaren har bidragit med. Översättningskritik har också en tendens att vara utrymmeskrävande: man vill gärna citera eller anföra något, både i original och i översättning, och det blir snabbt ett problem på det begränsade utrymme som en recensent har att verka på. Sådana omständigheter sätter utan tvekan gränser för hur grundlig kritiken i dagstidningarna kan vara. Samtidigt är det inget oöverstigligt hinder, vilket bevisas vid de sällsynta tillfällen då en recensent faktiskt behandlar översättarens insats på ett någorlunda godtagbart sätt. Utanför dagstidningarna – i de litterära tidskrifterna, i den akademiska världen, på de litterära bloggar som ibland målas upp som litteraturkritikens framtid – duger det överhuvudtaget inte att skylla på utrymmesbrist.
Den större insatsen är en annan förklaring. Kritikern har förstås redan mycket att stå i och vill inte gärna ta på sig en till uppgift. Att bedöma en översättning kan också verka riskabelt, för kanske behöver man vara lite mer konkret än i bedömningen av författarens insats. Dessutom kan det verka tidsödande – man ser framför sig att man måste läsa hela originalet och djupstudera även det, vilket i ett slag tycks fördubbla arbetsinsatsen. Men riktigt så illa är det inte. Har man bara övat upp blicken för vad som kan hända i översättningsprocessen är det inte alls nödvändigt att ägna lika mycket tid åt originalet som åt översättningen för att ha en åsikt om den senare: mönstren framträder ofta snabbt för den som bryr sig om att leta efter dem. Under alla omständigheter går ursäkten inte ihop: »Jag kan inte säga något om översättningen för det är bara översättningen jag har hunnit läsa.«
Kulturredaktionerna har ett stort ansvar för att det ser ut som det gör. Uppenbarligen är även de nöjda så länge de slipper ta på sig ytterligare en uppgift. Kanske tror de att tidningsläsarna eller radiolyssnarna inte skulle bry sig om detta, att klickandet på kultursidans artiklar skulle upphöra om man lät kritiker skriva om översättning? Men hur vet de det när de inte har försökt? I vart fall görs inte mycket för att säkerställa ens de mest rudimentära förutsättningarna för en översättningskritik. Recensionsuppdrag för översatta verk förmedlas i allmänhet utan att redaktionerna först har förvissat sig om att kritikern ifråga behärskar originalspråket. Redaktionerna hjälper sällan, om någonsin, recensenten att få tag på originaltexten, trots att förlagen säkert villigt skulle mejla över texten om någon bad om det. Och trots att det är två konstnärliga insatser som ska bedömas är det inte standardförfarande att en recension av ett översatt verk tillåts vara något längre än en recension av ett svenskt original (praxis är snarare det omvända).
Frågan om översättningskritik blir ofrånkomligt en fråga om resurser. Om en redaktion inte betalar extra för att kritikern ska bedöma översättarnas insatser kommer kritikern förmodligen inte att göra det. Och redaktionerna kan alltid anföra krympande resurser som ursäkt för att inte engagera sina kritiker i frågan. Men utan att förringa kulturjournalistikens utmaningar i dagens digitala offentlighet bör vi nog fråga oss om »krympande resurser« verkligen är så mycket mer än en undanflykt i det här fallet? Kan någon i så fall minnas en tid när »krympande resurser« inte var ett problem för kulturjournalistiken? På något sätt har den ändå överlevt. Och tror man att den ska fortsätta att göra det är man tillbaka på ruta ett. För när kommer väl annars det optimala läget? Kommer det att regna guld över kulturjournalistiken i framtiden? Eller är en svensk översättningskritik en evig omöjlighet eftersom resurser och spaltutrymmen alltid måste fördelas precis så som det görs idag? Hur kom det sig i så fall att man vid olika tillfällen började ge utrymme åt kritik av design, datorspel, radions sommarprogram och idrottsgalor?
En nyfiken litteraturkritiker, kulturredaktör eller vanlig läsare kanske ändå tycker att översättningskritik verkar besvärligt. Var ska man börja? Vad ska man leta efter? Finns det inte en massa fällor? Och är inte översättarna ett ovanligt lättkränkt släkte som reflexmässigt slår tillbaka också mot fullt berättigad kritik?
(Ytterligare en intressant fråga är om alla översättare verkligen vill bli kritiskt uppmärksammade. Många tycker nog att det är ganska behagligt att få väva sina illusionstyger i lugn och ro, fredade för kritikers granskningar …)
Den som vill bedöma en översättning bör för det första undvika att läsa översättningen som vore den ett original. Den text man läser är ju resultatet av en viss tolkning av originalet. Något av det bör rimligen märkas i en bokrecension eller för den skull i en rent privat bedömning av en översatt roman.
Att jämföra med originalet är den givna metoden för att upptäcka vad som skett i försvenskningen. En sådan metod behöver som sagt inte vara så tidsödande och kommer säkert att ge läsaren en klart fördjupad uppfattning om originalverket. Ett bra tillvägagångssätt är att välja ut ett par stilistiskt eller innehållsligt intressanta avsnitt och jämföra original och översättning där. Vad som upptäcks då kan vägas samman, det positiva med det negativa, och så har man en grund för sin bedömning.
Om det är fråga om en nyöversatt klassiker är uppgiften direkt enkel – det är bara att låna fram de äldre versionerna och jämföra. I själva verket är det egendomligt att sådana jämförelser så sällan görs när en klassiker översätts på nytt, att det inte är självklart för en svensk kritiker att i ett sådant läge jämföra den nya versionen med åtminstone någon av de äldre varianterna, att försöka sätta ord på skillnaderna och fråga sig vad nytolkningen får för konsekvenser för läsaren eller vad den säger om hur författarskapets tolkningsramar har förändrats över tid. Ett exempel: när Ulrika Wallenströms nyöversättning av Thomas Manns Doktor Faustus utkom 2015 var det visserligen ganska få recensenter som överhuvudtaget orkade ta sig igenom storverket ifråga, men bland dem som ändå gjorde det var det inte någon (vad jag upptäckt) som kritiskt bedömde översättarens mycket påtagliga insats. Det kom förvisso beröm – ja, översvallande beröm. Men ingen kritik. Ingen skribent försökte beskriva vad Wallenström egentligen hade gjort, trots att Wallenströms fingeravtryck i denna Doktor Faustus hade varit möjliga att beskriva till och med av en läsare som inte behärskar tyska: med utgångspunkt i de äldre översättningarna hade det varit en enkel sak att säga någonting angeläget om hennes mycket personliga prägling av texten.
Ett bra sätt att snabbt få upp ögonen för vad översättaren har gjort är att jämföra de formella skillnaderna mellan original och översättning. Är översättningen påtagligt längre eller kortare än originalet? Vad beror det på i så fall? Hur har översättaren hanterat författarens meningslängd och användning av skiljetecken? Bevaras originalets tempusväxlingar? Svenskan vill ha fler verb än många andra språk – lider översättningen av substantivsjuka? Sådana saker kan verka trista, i synnerhet för den som har bråttom, men de leder ofta direkt på målet: översättarens hantering av originalets formella sida pekar ut hur hon har återgett verkets stil och anda. Genom den sortens jämförelser kan man snabbt göra sig en bild av huruvida översättningen har drag av stilistisk neutralisering eller om översättaren tvärtom har ansträngt sig för att bevara udda stildrag. Och i så fall – har de udda stildragen blivit alltför udda i det svenska sammanhanget, trots att de i sig är väl översatta?
Ett återkommande drag i sämre översättningar är tendensen åt det nyanslösa och generella, exempelvis då »en tårpil« blir till »ett träd«, »en talgoxe« blir till »en liten fågel« eller då adjektiven inte letar sig förbi de mest givna ordbokslösningarna så att karaktärerna ständigt är »oroliga« men aldrig »ängsliga«, »skärrade« eller »skraja«. Bevaras nyansernas skärpa och rikedom i språket överlag? Hur är det då med bildspråket och metaforerna? Går allt ihop som det ska? Översättarens förmåga att hålla liv i nyanserna visar sig ofta tydligt i dialoger. Är de uppstyltade utan att vara det i originalet? Eller har översättaren tvärtom gjutit liv i dialoger som är stela och livlösa hos författaren?
Den intresserade läsare som ställer den typen av frågor och sammanför sina observationer får snart en bild av vad översättaren har gjort: plötsligt framträder den osynliga demiurgens konturer.
Det finns också en del typiska misstag som varje översättningskritiker bör undvika. Redan nämnt är felfinnandet: det småaktiga letandet efter typiska tabbar. Vid mitten av 1900-talet var det inte ovanligt att de kritiker som brydde sig om att kommentera en översättares insats gjorde det enbart när översättningen hade uppenbara brister. Då kunde stort utrymme ägnas åt rena missförstånd, småsaker kunde nagelfaras med stor noggrannhet och översättaren hängas ut som klåpare och kulturmarodör. Den sortens sadistisk pedantkritik är sällan meningsfull. Om en översättning verkligen är undermålig behöver man inte ägna tid och uppmärksamhet åt den, och går det inte att undvika kan problemen ändå konstateras utan elakheter. Vanligare idag är också en annan form av felsökande: fall då kritikern fäster sig vid en misshaglig uttydning av något enstaka ord och låter all den begränsade textyta som ägnas översättarens insats upptas av detta. Det kan möjligen vara motiverat om det är fråga om ett centralt ord som kan påverka läsarens tolkning av hela verket, men för det första är den sortens verk och ord mycket ovanliga och för det andra är det nästan aldrig fråga om sådana nyckelord i den här sortens recensioner, bara ett ord i mängden som kritikern råkat fästa sig vid. Överlag bör nog enstaka textexempel undvikas i recensioner eftersom det lätt gör att detaljer hamnar i fokus istället för den konstnärliga helheten. Om en översättare har lagt sig på en stilistisk nivå som känns olämplig bör det naturligtvis påtalas och beskrivas; däremot kan man nästan alltid strunta i att ta upp huruvida någon nyans har gått förlorad i ett enstaka ord utan bärande betydelse.
Klyschan är alltid ett hinder för precisionen. Den som försöker beskriva en översättares insats bör därför undvika de mest slitna uttryck som brukar användas i sammanhanget, ord som »språkdräkt«, »kongenial« och »helgjuten«. Där den sortens klyschor dyker upp saknas nästan alltid träffsäkerhet i det kritiska omdömet. Till och med när kritikerna har förstått att översättaren har utfört exempelvis »en bragd« drar de sig i det längsta för att sätta ord på vad det bragdartade består i. I Madeleine Gustafssons nämnda undersökning var det ungefär en fjärdedel av alla recensenter som ägnade sig åt vad hon kallade för »ett-ords-recensioner«, fall då kritiker med ett (1) ord tyckte sig ha beskrivit översättarens insats på ett uttömmande sätt: översättningen var »känslig«, »gedigen«, »idiomatisk«, »smidig«, »imponerande«, »förnämlig«. Som framgår har dessa ett-ords-recensioner ofta karaktären av till intet förpliktigande artigheter.
Sådant är för all del bättre än ingenting, men någon översättningskritik är det inte. Snarare är klyschan ett sätt för kritikern att ducka för den egentliga uppgiften: skriv »kongenial« så slipper du tänka på vad översättaren egentligen har uträttat.
