Det snöar snart i Sverige.
Frukten, som drygt ett halvår har hängt kvar i trädet, faller
till slut stumt mot marken.
Kylan i händerna sprider sig i händerna.
Den elfte februari blir jag hastigt ännu mycket äldre.
Vinden är extremt kall.
Bussen, som kör för fort genom förorten, får vänta in sig själv
mellan två hållplatser.
Din panna är mycket målmedveten.
Det finns människor jag aldrig glömmer.
Det snöar i Sverige.
Jag flyttar på några böcker, som står i hyllan ovanför mitt
skrivbord, och rör därmed upp damm.
Jag åldras. Erik Lindegren skrev sina politiska dikter gående.
Husen i Halland är byggda och upplysta inifrån.
Det snöar.
Under 1500-talet – med exempelvis Shakespeare – slog det
perspektivistiska medvetandet igenom.
Grammatik är som historiska nivåer i handleder och anklar.
Snart reser du bort, sedan kommer du hem och reser bort igen.
Världen sönderfaller i hela världens sönderfall.
Sol
Det kan inte regna.
På parkeringsplatsen leker barn och hundar. Att en bil döljer en
annan bils gnistrande detaljer.
En ny tanke är sällan ny. I tunneln som förbinder
Centralstationen med Östra Nordstan luktar det piss.
Insekterna rör sig kritiskt kring djurens öppna ögon.
Du är nu min sol.
Jag håller din kropp nere med min egen kropps tyngd.
Filosofi är nonsens. Sluttningen ner mot sjön blir bara brantare.
I morgon måste jag försvinna hierarkiskt.
Jag dricker mycket öl.
Jag släpper för ett ögonblick taget om tinningen och låter åren gå.
Att sedan, gång på gång – också i sömnen – upprepa vissa
bestämda rörelser med handen.
Solen är ett slitage, ett runt bord, en stol som står i högt gräsgrönt
gräs. Dikt är inte överenskommelser. När jag var liten ville jag
inte sätta höger fot framför vänster fot (eller tvärtom).
Logistik
Vi sover som sand.
Min hustru är på väg mot magen.
Kylan uppstår överallt i benen.
Min hustru är på väg mot magen. Tågen norrifrån är täckta av
snö, snö som snart blir hård och hård.
–––
Vår i varje väderstreck.
Vem vaknar nu i min högra handled?
Ibland uppstår en muskel hur som helst.
Jag sväljer i en minut. Du börjar genast hosta då du lägger dig på
sängen för att sova. Ibland uppstår en muskel hur som helst.
–––
"Du brast som sandvita, gullviva."
En dag kan vara grön som gräset omkring rytmen.
Du låser dina händer i ett djur.
Ryggen hör ihop med rösten. Varje vinter är nästan lika lång.
Du låser dina händer i ett djur. Att peka på sin kind och mena
smärta.
Viola (L. fem.)
Människor äter sand.
Danmark liknar Halland.
Havets botten bestämmer vågornas formering in mot stranden.
Klockan är 02.15.
Beata sover sedan ett par timmar tillbaka.
Jag sitter alldeles ensam i det andra större rummet och försöker
att minnas hur jag som sju-åttaåring drog mig bakåt, baklänges ut
ur leken på skolgården. Vi vet att vi skall dö och att vi skall leva
med just den vetskapen ännu ett tag.
Jag håller för öronen.
Det finns inga enklare ord.
Skagerack och Kattegatt möts på låtsas.
Det finns människor jag aldrig glömmer
Höst igen.
Det finns människor jag aldrig glömmer.
Gatubelysningen tänds synkront men långsamt. Lamporna
flämtar och vrider sig i handledernas ådror.
Jag höjer eller sänker snart min röst.
Jag luktar på mina fingrar.
Det finns ord som gömmer sig inuti andra ords upprättade
ordning. Och utanför fönstret snöar det inte.
Jag är född på eftermiddagen.
Jag vet att diktens första rad måste vara kortare än de därpå direkt
följande.
Att falla framåt.
Du vänder dig plötsligt inåt, som skog ibland vänder sig mot annan
skog. Först blev människans själva liv, sedan också – som
hos Stendahl – samhället i en modern mening ett motstånd, ett ämne
för exempelvis litteratur.
Språket bestämmer det synliga.
Igår kunde vi exempelvis se sanden (sandkornen) blåsa in över
gårdsplanen från var sitt håll.
Jag är vaken men låtsas att jag sover djupt. Cancern i strupen
nöjer sig inte med strupens (egen) egentliga form. Jag minns
mörkret då du öppnade din öppna mun.
Zephyranthes (Herb. Fem.)
Jag kukar ur.
Blommorna vajar för den milda västvinden.
Frukterna skall mogna och falla mycket mogna till marken.
Hållplats – Fjällgatan.
En tidning ligger stilla och bara blåser.
Jag lokaliserar plötsligt all smärta till min vänstra vad;
böjer mig strax ner för att känna efter där på baksidan av benet.
Nu hör jag att spårvagnen faktiskt kommer. Den är upplyst och
nästan helt tom.
