En brödsmula sprätter iväg över skrivbordet när jag för femtioelfte gången på en minut pressar ned mellanslagstangenten. Jag borde verkligen be om ett nytt tangentbord. Det här måste vara från typ nittiotalet, det har en sladd.
Smulor och saltkorn ligger som en fläckvis sandstrand mellan de blankslitna plasttangenterna, rester från mina många skrivbordsmåltider. Det är riktigt snuskigt faktiskt. Jag ser mig omkring i rummet – ett bombnedslag. Mitt rum är en sanitär olägenhet. Utöver soptippen till tangentbord är skrivbordet belamrat med kaffekoppar. Det står till och med en på golvet, hur hamnade den där? Jag hoppas att den inte har lämnat någon ring på heltäckningsmattan.
Jag plockar upp koppen från golvet. Mattan är ostört grå. Jag inspekterar koppen och försöker utröna dess ålder. Ett rosa, flottigt läppavtryck har etsat sig fast på det vita porslinet och avslöjar att den är minst en vecka gammal, för jag har inte haft läppglans sedan förra onsdagen. Jag ställer koppen i en bokhylla istället. Jag ska gå ut med den sedan. Ska bara skriva klart avtalsutkastet.
Mitt rum är litet, men det är i alla fall ett rum. Jag slipper sitta i kontorslandskap som de flesta andra jag känner. Det hade aldrig funkat. Jag kan knappt skriva ett mejl utan hörlurar när Isabelle vägg i vägg skrikpratar i telefonen med sina motpartsombud.
Den breda fönsterbrädan är täckt av pappershögar från ett projekt som avslutades för två månader sedan. På golvet ligger travar av ett år gamla dokument som borde skickas till arkiveringen. Skrivbordet är en salig blandning av pågående projekt och kursmaterialet till nästa advokatkurs. Och kaffekoppar.
Min papperskorg är i alla fall fräsch. Alltid nåt.
Hon var precis här, kvinnan som tömde den. Vi har kvällsstädning på kontoret, så att det inte ska störa det dagliga arbetet. För oss biträdande jurister spelar det knappast någon roll, vårt arbete är inte dagligt.
Hon brukar komma med sin vagn vid sjutiden, en riktigt välfylld med soppåsar och dammvippa och golvmopp, ser ut som städvagnarnas Rolls-Royce.
Jag undrar om hon får mer betalt, om hon känner sig lite bättre än sina kollegor som städar skolor och sjukhus och andra offentliga miljöer med fula skattefinansierade linoleumgolv och dörrar som står öppna för pöbeln. Jag undrar om hon står över min mamma i lokalvårdarhierarkin. Är det lite lyxigare att tömma elitens papperskorgar?
Hon verkar alltid gå samma runda. Jag skulle inte ha klarat det, jag skulle ha bytt ordning på våningsplan och rum för att inte få frispel. Börjat längst ned på plan ett på måndag. Börjat mitt på plan tre på tisdag.
Hon är somalier. Jag har aldrig hört henne säga mer än ”hej” och ”tack” och jag vet inte vad hon heter, men hon har klassiska östafrikanska kindben, och hijab.
Det är hon och jag, de enda somalierna på kontoret. De enda afrikanerna.
Varje kväll tömmer hon min papperskorg och försöker komma åt att torka av mitt grisiga skrivbord under allt papper. Hon brukade plocka med sig kaffekopparna till diskmaskinen också, förut, innan jag tackade nej. Det kändes som för mycket. Jag klarade inte av åsynen av hennes kompenserande för min oförmåga att ta reda på efter mig själv som en vuxen människa. Hon skulle kunna vara min mamma.
Jag sa det på svenska: ”Du kan låta dem vara, jag tar dem sen, tack ändå.” För jag vill inte avslöja mig, inte erkänna bandet, inte erkänna att vi har något gemensamt. Här sitter jag bland svenskarna medan hon som är säkert trettio år äldre än jag tömmer min papperskorg. Våra papperskorgar, mina och svenskarnas.
Tänk att några korta ord kan kännas som grovt, överlagt bedrägeri.
Det finns andra invandrare här också. En tjej med balkanklingande efternamn, en kille med spanskt, och så några flitiga iranier. Iranier räknas inte. De är överallt. Alltid bäst i klassen. De välintegrerade, assimilerade, högutbildade invandrarna med lägst arbetslöshet av alla. De som förkastar islam och äter skinka och bara flyter med i det svenska samhället som ett alibi för deras svenska kompisar att säga rassiga saker och sedan hänvisa till att de har en kompis (och om inte annat, tandläkare) som är invandrare. Alla vet att iranier inte räknas. De är för välfungerande. Så stolta över sina universitet och sina insatser för vetenskapen. De har säkert någon jävla Nobelpristagare.
Jag hade inte planerat att bli affärsjurist, inte planerat att jag skulle bli en av två somalier på Norrmalm, med den andra som plockar upp min skit. Jag hade tänkt bli människorättsjurist. Försvarare av mänskliga rättigheter. Skipare av rättvisa. Det var min dröm när jag började på juristprogrammet för sju år sedan. Jag skulle göra världen till en bättre plats. Kanske styra upp Somalia så att mamma och pappa kunde få flytta hem och leva lyckliga i alla sina dar, utan vinande minusgradsvindar som får näsan att domna bort och mango som smakar trä (pappas åsikt, jag har aldrig smakat den färska mango han suckande berättar om för oss barn). Så att de också kunde skvallra med sina barndomsvänner och äta middag med släkten. Nästan alla i min klass blev hämtade från fritids av en mor- eller farförälder någon gång. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle ha känts.
Mamma har en kusin i Husby, men de är uppvuxna i olika städer och lärde känna varandra först i Sverige. Och den enda släkting jag har träffat på pappas sida är en femton år äldre halvbror som bor i Holland. Han var jättekort och hade ett hängande ögonlock och såg inte alls ut som pappa. Kanske var de lika varandra som barn. Jag vet inte, det finns inga bilder på mina föräldrar som barn. Mina föräldrar, vår familj, är en ö. I Östersjön.
Jag hade tänkt bli människorättsjurist. Sedan hände verkligheten, folkrättskursen under termin tre. Jag visste redan att världen är orättvis, jag ville ju fixa den. Men jag visste inte hur sjuk och ofixbart vidrig och korrupt den är. Jag visste inte vilket spel för gallerierna FN är. Hur lite människor egentligen bryr sig om varandra. Att hela världssamfundet är ett bakbundet skämt. Jag visste inte hur ond mänskligheten är.
Först fick vi lära oss det vi redan visste, höra det vi ville höra. Att bla och bla inte är tillåtet och att si och så många krigsförbrytare från Jugoslavien fällts i internationella domstolen i Haag.
Sen fick vi lära oss om alla som inte följer reglerna. Och om alla som inte gör något åt det, som står tysta vid sidan om och låter det ske. Vi fick lära oss att spelreglerna inte är tillämpliga på alla. Att Irakkriget var olagligt, ett brott mot FN-stadgan. Och att ingen bryr sig. Att ingen bryr sig om de hundratusentals liv som USA skördat i sitt krig mot terrorismen och i sin gränslösa jakt på kontroll över Mellanösterns oljeresurser. Ingen.
Under loppet av folkrättskursens sex veckor förändrades jag. Jag klev in som en glad sjuåring på första skoldagen, ivrig och vetgirig och naiv. Jag klev ut som en utbränd lärare, matt och chockad, min dröm hopknycklad som en smutsig näsduk i ena handen. Det där med att hoppet är det sista som överger en stämmer inte. Hoppet lämnade mig samma dag som jag insåg hur ojämn spelplanen var.
Margaret Thatcher kallade ANC för terrorister. Terrorister. Världen är inte vad världen är, världen är vad väst kallar den för.
Att ha rätt och att få rätt är inte samma sak.
Så därför sitter jag här istället, och klinkar fram meningslösa bokstäver på ett tangentbord som något kinesiskt barn skruvat ihop, medan en krigsflykting tömmer min papperskorg.
Caroline ville bli affärsjurist hela tiden, som sin mamma. Alla i hennes rikemansfamilj är väl högutbildade och finfina.
Vi träffades första dagen på juristprogrammet. Hon kom sent till seminariet i juridisk introduktionskurs. Hon hade slitna jeans, solglasögon i håret och glossiga läppar; såg ut som Britney Spears på höjden av sin karriär. Hon ursäktade sig med ett brett, nyblekt leende – uppenbarligen van att komma undan så – och satte sig på den enda lediga stolen, bredvid mig. Jag minns att jag undrade vad den här tjejen gjorde på juristprogrammet. Hon förtjänar det inte, tänkte jag, hon har hål i sina jeans och sandaler och rosa tånaglar, hon tar inte det här på allvar. Hur kan man inte ta det här på allvar?
Vi blev indelade i samma grupp. Jag hade nog aldrig pratat med Caroline Hedman annars. Men nu blev jag tvungen, vi behövde samarbeta för att lösa våra seminarieuppgifter.
Och som vi samarbetade. Vi gjorde allt. De andra två medlemmarna i vår grupp var totala puckon. Om Caroline var Britney var dessa killar två klassiska Idol-kandidater.
Den ena hade en total övertro till sig själv, lutade sig tillbaka i stolen och höftade iväg obegripliga svar på frågorna vi tilldelats. En kort skåning som ett par månader senare totalfloppade på första tentan och sedan stod och skrek utanför ansvarig professors rum och krävde en omrättning. Sedan försvann han från jordens yta. Jag tror jag såg honom på tunnelbanan för något år sedan.
Den fjärde medlemmen var på den sista plats på hela jorden han ville vara – ”varför är jag här, snälla sluta ställa frågor, jag vet inte”. Vi vet inte heller varför du är här, men snälla ta dig samman och försök analysera det här rättsfallet och sluta för Guds skull att klicka med din bläckpenna innan jag får ett nervsammanbrott.
Caroline var faktiskt rätt smart insåg jag, och rolig. Hon hade alltid genomtänkta svar och analyser, och sådana sjuka historier om allt från sin mamma till sina kompisars senaste Tindermissöden. Jag skämdes lite över mina initiala förutfattade meningar, men efter ett par veckor hade jag glömt dem, då satt vi redan ihop under veckodagarna.
Jag var ensam när jag flyttade till Stockholm. Jag hyrde ett rum hos en familj i Högdalen. Mamma och pappa ville att jag skulle bo med mammas kusin i Husby, men jag ville stå på egna ben. Och om jag skulle vara inneboende hos mina släktingar skulle jag vara en del av hushållet och familjen. Behöva delta vid familjemåltider och sitta i tevesoffan på kvällarna. Det var inte det jag ville, jag ville bli självständig.
Så jag hyrde in mig i den lilla enrummaren istället, med separat ingång från husets kortsida. Jag hade ett eget badrum och ett sorgligt pentry utan fläkt – jag fick göra korsdrag så fort jag skulle steka något om jag inte ville att mina kläder skulle lukta matos resten av veckan.
Mamma och pappa var som två frågetecken. Hur kunde jag välja att bo med främlingar när mitt eget kött och blod öppnat sitt hem för mig, gratis? De kommer aldrig att förstå. Mitt behov av självständighet gick stick i stäv med vår intima familjekultur.
Jag hade en romantiserad bild av det självständiga livet. Jag såg mig själv som en stark och oberoende individ som var redo att stå på egna ben, helst igår. Som satte sin egen dagordning och inte anpassade sig efter eller behövde någon.
Vad jag missat var att jag också är en social varelse, en familjemedlem, en dotter, en syster. Jag satt ensam i en förort till en storstad, utan vänner, utan anknytning. Stockholm är ingen typisk studentstad. Många som pluggar här kommer härifrån, är inte inflyttade och på jakt efter vänner, inte en enda stor klase ungdomar ömsesidigt trevande mot ett nytt liv. De är trevliga och roliga på campus men sedan tar de tunnelbanan tillbaka till sina riktiga liv med sina gamla vänner.
Det var som att stå själv på ett dansgolv medan alla hängde i baren. Hallå?
Jag kan inte sätta ord på den ensamhet jag upplevde den där första terminen, när träden gick från gröna till gula till nakna till vita och jag inte hade någon att äta middag med. Den var sylvass. Vissa morgnar när jag klev upp kändes marken under mina fötter som en tjock, seg massa.
Jag tror jag gick igenom hela utbudet på Netflix det halvåret. Vad som helst för att det inte skulle vara tyst på kvällarna när jag satt uppkrupen i den stenhårda smutsbruna Ikeasoffan med en kopp av mammas te och längtade hem till Sundsvall så att det sög i magen.
Jag jobbade extra med att sälja försäkringar över telefon ett par kvällar i veckan. Jag avskydde att ringa upp främlingar, avskydde de små skrivborden och det konstanta sorlet i landskapet, men jag hade aldrig klarat mig utan det jobbet, varken ekonomiskt eller psykiskt. Jag har ingen kontakt med någon av kollegorna 0från den tiden längre, jag antar att vi kanske inte hade så mycket gemensamt egentligen, men där och då var de en av stöttepelarna i mitt liv. Linn som också bodde i söderort och brukade höra av sig för söndagspromenader, Nahal som bjöd mig på sin halloweenfest.
Jag levde för grupparbeten och kafferaster, för de dagliga FaceTime-samtalen med min familj. Jag gick ned fyra kilo och vaknade mitt i nätterna av mardrömmar om att hela min familj dött, mitt nattlinne klibbigt mot ryggen.
Men jag vägrade, vägrade flytta.
Det var inte meningen att jag skulle vara ensam. Vi var två som flyttade, med en veckas mellanrum och likadana checklistor för husgeråd, noggrant upprättade på rutiga kollegieblocksidor under de sista mattelektionerna före studenten. Men jag träffade bara Amanda, min så kallade bästa vän sedan sexårs, en handfull gånger den terminen. Hon var fullt upptagen med sitt nya Handelsliv. Det var fester och sittningar och nollningsaktiviteter. Flyktiga eller helt uteblivna svar på mina sms.
Efter tre år av ”längesen” och ”vi får ses snart” i kommentarsfälten på min Instagram, hörde hon plötsligt av sig och ville ses på riktigt. Sa något om att hon hade ”behövt släppa Sundsvall ett tag”, ”ibland måste man bara vända blad”. Hoppades att allt var bra med mig. Det visade sig att hennes mamma ringt och brutit ihop över att en pojke som hette Isak flyttat in i huset mittemot. Amanda hade ingen annan att prata med än mig, eftersom hon inte nämnt sin brors namn för en enda människa i Stockholm.
Vad skulle jag säga? Hon var uppenbarligen trasig, ännu trasigare än jag mindes henne. Jag sa att allt var bra med mig, att jag fått sommarjobb på en advokatbyrå och kanske skulle bli kvar i Stockholm. Den sommaren var som att spola tillbaka tiden tre år. Vi åkte skärgårdsbåtar, spelade kubb i Rålambshovsparken med hennes nya kompisar, dansade genom Stockholmsveckan med Caroline. Men jag tror inte att det någonsin kommer att kännas som förr. Jag kommer aldrig glömma hur hon satt innanför tullarna i bostadsrätten som hennes föräldrar köpt åt henne, fullt upptagen av sitt nya sociala sammanhang, medan jag skulle ha dödat för någon att prata och skratta med.
Caroline förbarmade sig över mig den där första terminen efter att ha noterat mina repetitiva svar om vad jag gjort i helgen. Hon bjöd med mig på fester och middagar, presenterade mig för sina vänner. Caroline var en gåva från ovan. Och hon var uppiggande och bekymmersfri, precis vad jag behövde med mina hjärnspöken och min prestationsångest.
”Antecknar du om föreläsaren hostar också?” frågade hon mig leende en gång, och jag insåg att jag kanske hade låtit mitt flitiga antecknande gå överstyr.
Caroline ville jobba på advokatbyrå.
”Jag ska ta vid där min mamma slutade när hon bestämde sig för att pappas karriär var viktigare än hennes”, sa hon. Och jag beundrade hennes ambition, det kändes som en hyllning till hennes mamma.
Sen åkte hon på en utbytestermin till San Diego och blev dum i huvudet. Hon blev den person jag dömde ut henne som den där första dagen. Man kunde följa den nedåtgående utvecklingen på hennes Instagram, varje dag snäppet värre än den förra; genanta bekräftelsebeten och obegripliga captions som i bästa fall inte innehöll något hjärndött ”feministiskt budskap”. Ena dagen #freethenipple, Instagramkampanjen för att avsexualisera kvinnobröst, andra dagen pushupbikini eller, ännu värre, emojifylld kritik mot Instagramprofiler som uttalat sig negativt om bröstimplantat (”haters”) eftersom silikonbröst (”för ens egen skull”) är definitionen av kvinnlig frigörelse. Ena dagen regnbågsfärgade naglar, andra dagen Throwback Thursday till en solig dag i Dubai.
Det gick fort, och det var plågsamt att se på.
Hon träffade någon Katie som hon bestämde sig för hade svar på livets alla frågor. Någon rik, självförverkligande bimbo som tutade i henne att de är ”konstnärssjälar” och att kontorsmänniskor är något slags lägre stående varelser.
Hon stannande en termin extra i San Diego och läste såna där flumkurser som enbart rika barn kan unna sig. Och sedan kom hon hem, läste fler flumkurser och började umgås med någon hipster som ska lära henne att skriva. Samtidigt som hon lägger ut alla möjliga krystade selfies och konstlade stilleben som alla ser har tagit oförsvarbart mycket tid och omsorg att organisera. Vem lägger upp hela sin picknickpackning i en perfekt uppställning i perfekt ljus på köksbordet innan man packar ned den? Vem har ens picknick? Vem har tillräckligt många (och matchande) deciliter- och matskedsmått för att lägga upp alla ingredienser till en kladdkaka måttade och klara?
Ibland saknar jag gamla Caroline så att det gör ont. Visst, hon var också naiv och verklighetsfrånvänd och allt det där, men på en uppfriskande, hanterbar nivå, inte så här. Gamla Caroline frågade om jag har varit ”nere i Afrika” någon gång. Nya Caroline frågar vad som är så svårt egentligen, det är ju bara att tänka positivt så kommer det att lösa sig. Så kommer lånelöfte och räntekostnader och allt som vi vanliga människor behöver tänka på att ordna till sig. Happ happ.
Hon träffade Alex några månader innan hon åkte till San Diego. Jag vet inte om han hjälper eller gör allt värre. Jag känner honom inte så väl. Vi har ätit några parmiddagar ihop, men annars har jag mest träffat honom ute.
Vi klickar inte riktigt, han känns hal. Alldeles för trevlig för att vara genuin, ler på fel ställen.
Han och Erik är som från två olika planeter, men de lyckas ändå alltid ha trevligt ihop för de har samma svenniga Johan Glans-humor. De skulle nog aldrig ens ha vandrat på samma gata om det inte vore för mig och Caroline.
Amanda ”har svårt” för Alex. Tydligen inte tillräckligt svårt för att inte använda honom som en gratis kran. Ena dagen är han Harvey Weinstein, nästa dagen en Selectamaskin deluxe.
Det är klart jag ser. Men jag tror inte att hon vet det. Jag tror att Amanda tycker att hon är sååå smidig och diskret.
En annan sak som inte är diskret är hennes sätt att stirra på mig när jag dricker. Hur har hon mage att döma mig för ett glas cava och sedan gå in och dra en lina i första bästa toabås? Eller det är vad jag tror hon gör i alla fall, men hon kanske håller på med annat också. Jag bryr mig inte, det är hennes val att springa runt med stissiga ögon och spända käkar och sponsra sydamerikanska drogkarteller.
Jag borde egentligen dumpa henne, för hon är så otroligt påfrestande. Jag vet inte hur många gånger jag har åkt hem tidigare för att ta hand om Amanda som spyr eller blir utkastad. Men jag kan inte, en del av mig tycker synd om henne. Hon har alltid funnits i mitt liv, var min första riktiga vän. Och till skillnad från Amanda kan jag inte bara kasta bort mina vänner som urvuxna vinterkläder. Dessutom känner jag en moralisk skyldighet att hålla koll på henne, hålla koll så att hon inte gör något dumt, något oåterkalleligt.
