Vid sina besök tog han mig ibland med i sufflettvagnen i omnejden för att jag skulle få frisk luft, han klämde fast den lilla guldinfattade pincenén över näsroten och läste högt för mig ur Floran så att jag skulle lära mig att igenkänna växter och djur. Kuskarna han hade med sig från staden var alltid olika, de vände sig aldrig om, jag iakttog skuldrornas rörelser under tunnrocken eller skjortan medan de hanterade tömmarna: det var blå, skära, vita sommarhimlar. Doktorn satt med boken uppslagen över knät på sätet bredvid mig. Det skarpa solljuset föll över det stora ansiktet, de isgrå kindskäggen kastade klolika skuggor över rockkragen: jag hade kunnat sträcka ut handen och vidröra den höga, troskyldiga pannan. Jag upprepade växtdelarnas namn, jag studerade böckernas illustrationer medan doktorn dåsade under stormhatten på tillbakavägen, jag lät mitt ansikte fläktas av brisen. Ur skogen på andra sidan dikesrenen steg den söta doften av utblomning och döda rådjur. Det hände att vi såg folk på avstånd, barn på gärdsgårdarna, höskrindor. Då knackade doktor Eldh på kuskbocken med promenadkäppen, och vi vände om.
Han hade väl tänkt sig att ingenting skulle komma att förändras ute på Lilltuna, doktor Eldh. Molnen som rasade över häggen. Kossorna i hagen. Lammen i fållan. Barnet som var jag som sov eller lekte i kammaren han låtit inreda på ovanvåningen i det stora vitrappade huset.
Han reste och kom regelbundet tillbaka, han la ytterrocken över karmstolsryggen och satte sig mittemot mig vid valnötsskrivbordet under vägguret med läseböckerna utspridda över bordsytan. Han lät mig ligga på den persiska mattan och rita med kolpennan på rosenpapprena han hade med sig åt mig från staden medan han satt och arbetade under skrivlampan till sent in på kvällen, och den lilla lågan bakom det gröna cylinderglaset började flacka och brann ut.
Jag frågade honom ofta om sådant jag aldrig hade sett.
Vad är kullersten för något, doktor Eldh? frågade jag.
Stenarna lägges till stöd för droskor och dragdjur och människornas fötter, svarade han.
Hur lyser lyktorna i staden, doktor Eldh? frågade jag vidare.
Som lysmaskar i mörkret, svarade doktorn.
Jag skrev alltid ner de obekanta orden i häftena han tog med sig ut på Lilltuna, varje nytt ord förde jag in och när de hade återkommit tillräckligt många gånger och präntats in i mitt minne strök jag dem ett efter ett så att kunskaperna han förmedlade blev ett med mitt väsen och min kropp. Jag satt på stolen mittemot doktorn på andra sidan bordet, jag var en pärla eller en brunn, en dyrbarhet, ett stup.
Det hände att jag hörde hans röst inuti mitt huvud om kvällarna när jag låg uppe i bädden på min kammare, den blandades med mamsell Fannys då hon vid insomnandet högläste för mig om Herren Jesus Kristus: rösten i huvudet var ljus och genomträngande, en utomjordisk ton, den tillhörde doktor Eldh.
*
Mina första år på Lilltuna: jag satt i de vanvårdade buskarna i den engelska parken och åt direkt av bären tills händerna och klänningarna mörknade av den röda saften. Jag lärde mig genast att gå. Jag föll, jag klättrade, jag sprang, jag knöts om av en lång snörlina som Krantz och mamsell Fanny omväxlande skötte så att jag inte skulle komma bort i parken. Mellan de små mossbelupna stenläggningarna och valven växte de obeskurna fruktträden med allt tyngre och knotigare grenar. Jag klättrade upp på lusthusets tak utan stege, jag såg molnen rusa och himlen öppna sig, jag lät snöret löpa bakom mig i snåren, jag sträckte ut tungan mot det pärlemorskimrande regnet tills mitt ansikte ömmade och hårbanden löstes upp av de stora hårda dropparna. Jag plockades alltid ner från taket av Krantz och hämtades tillbaka från parkens skrymslen och stigar, ibland fastnade jag med snöret i de tätaste av buskagen eller somnade under jättepopplarna: efteråt sträckte jag varje gång fram händerna så att Fanny kom åt att tillrättavisa mig med den lilla rottingen hon bar vid nyckelbältet.
Sedan satt jag på glasverandan med den heta mjölken i ett krus framför mig och såg kvällen komma. Klarblått som övergick i rött och svart. Ur parken svepte doften av myrten och skämd aprikos. Om aftonen låg jag i bädden och följde med blicken den gamla fuktfläckens genomskinliga kartbild över orkidétapeten invid huvudgärden medan Fanny läste högt för mig om änglarna och Lammet och drakars eld därborta från rottingfåtöljen. Jag låtsades alltid sova när hon reste sig och öppnade det lilla grönstrukna pottskåpet och tog med sig innehållet ner, och skymningsljuset utanför Lilltuna blev smalare och smalare tills sömnen kom.
Det första tecknet på mina lemmars sjukdom upptäckte jag på sommaren. Efteråt stod jag som vanligt på entrétrappan med mamsell Fanny till välkomst när doktorns droska kom från staden, jag log med stängd mun så att lukten av det nya inte skulle tränga upp och avslöja mig. Doktor Eldh såg rosig ut när han klev ur vagnen, han hade mycket att berätta, han hade famnen full av leksaker och en nyskräddad aftonklänning i ljusblått halvsiden till mina pianosittningar. Han såg forskande på mig medan jag drog i blusens sjömanskrage som smet åt om halsens flammor innan han gick in i biblioteket och satte sig att arbeta under vägguret.
Först framåt kvällen kallade han in mig. Då lutade han sig tillbaka i karmstolen som han brukade och kastade en granskande blick på mig över pincenékanten, läste:
Vid den månatliga afgången ansväller hela lifmodern, blir saftfullare och lösare i sin textur, utan att någon nybildning af väfnadselementer eger rum. Slemhinnan förtjockas ganska betydligt, så att den stundom mäter 2–3’’ i genomskärning; den blir lös och lucker samt lägger sig i stora och vulstiga veck. Körtlarne, som vidga sig och förlängas, afsöndra slem i ymnighet. Epithelialcellerne i corpus uteri afstötas i riklig mängd, så att slemhinnan förlorar sitt glatta utseende och blir ruggig och ojemn. Kärlen vidgas och utspännas af blod och redan tidigt uppträda små extravasater, så att det afgående slemmet blir rödfärgadt. Senare ökas blodtilloppet allt mer och talrika bristningar af kärl uppkomma, så att stundom en rätt betydlig blödning eger rum: så förkroppsligar qvinnan en organism efvigt angripande sig sjelf. Hon er, så att säga, sin egen invasion, mot hvilken hon behöfva läkekonsten för att skyddas och ges lindring, på samma sett som musicerande hverksamhet och estetique kan lindra ett fördunklat sinne –
*
Doktorn hade alltid med sig något gott i vagnen från staden när han kom på sina besök. Han knölade upp de bärnstensskimrande kandisockren han förvarade i en liten brun papperspåse i ena rockfickan, andra gånger var det torkade sviskon, marsipankonfekt. Jag satt över skrivboken med gåspennan klämd mellan pekfingret och tummen som klistrade av sockret, tungan domnade lätt av det söta och jag lät den omärkligt löpa på baksidan av de skrovliga tänderna. Men innan dess steg han ur droskan som han brukade med cylinderhatten klämd under armen, jag kom alltid ut på framsidestrappan för att möta honom, han sken alltid upp när han fick syn på mig. Det prasslade om karamellpåsen han hade i rockfickan när han sträckte fram handen för att smeka mig över håret. Kindskäggens moln som yvade sig omkring hans ansikte.
Han gick in och satte sig under vägguret, han slängde rocken över karmstolen och knöt upp galoscherna, han släppte skjortan ur västen och lutade sig tillbaka i stolen. Papper och manuskript och utkast låg i tjocka buntar instuckna i hyllorna. Han kom för min undervisning, han kom för att få arbeta ifred några dagars tid eller för att utprova ledamotstalen på mig och skrivelserna han författade för framtiden. Ibland kom han för att få slumra en stund på ottomanen i biblioteket till ljudet av koltrastarna och vinden som gick genom trollhasseln utanför fönstren. Solljuset utifrån vred sig långsamt över hans sovande ansikte. Vid middagstid brukade Fanny kalla på oss genom att pingla i den lilla försilvrade matklockan hon hade stående på spiselkransen i köket och aldrig rörde utom då doktorn var på besök, och vi serverades måltiden i salongen. Det var de enda tillfällena jag tilläts äta därinne, genast doktor Eldh farit till staden igen var jag tillbaka vid långbordet i köket med mamsell Fanny och Krantz och hjälpflickorna. Men varje gång han kom med droskan fick jag återigen av kandisockret och satt i biblioteket, eller låg på den stora mattan och ritade hästar på de doftande papprena han försåg mig med från staden, varefter vi satt tillsammans och åt vid det spruckna salongsbordet. Doktorn knäppte då upp den ljusgula silkesvästen och drog händerna genom den fettade lejonmanfrisyren. Därefter tog han för sig av hönan och rovorna eller kalvläggen under tystnad medan skymningen föll. När han la ifrån sig besticken var det min tur. Jag hade fått dra fram skruvpallen från pianot till bordet eftersom matsalsmöblemanget var ofullständigt och saknade stolar. Lilltuna var sparsamt möblerat, det mesta som befolkade rummen hade ärvts av föregående ägare som på grund av obetänksamt leverne först hade sålt av stora delar av de omkringliggande markerna, därefter föremål och möbler och sist Lilltuna i sin helhet, till doktor Eldh. Det ostindiska vägguret var en förfalskning och blev kvar. Över tapeterna på nedervåningen lyste ännu de tomma fyrkanterna efter de bortplockade tavlorna, ibland föreställde jag mig landskap löpa över dem och porträtt av människor jag inte kände och platser jag aldrig sett. Jag sparade alltid en bit av det brunskimrande sockret i förkläfickan efter doktorns besök. När han farit tog jag upp sockret igen och slickade fickluddet av det, sedan satt jag i kammarfönstret och höll upp sockerbiten mot solen medan jag kisande betraktade de små bubblorna och ojämnheterna därinne bakom den rostgula kristallytan.
När doktorn gett besked om att han var i antågande kom Fanny alltid utspringande i ladan eller parken för att hämta in mig så att jag fick tvätta av mig. Om tiden var för knapp fick jag nöja mig med att sitta i kallt vatten i karet inne i köket medan Krantz stövlade in och ut ur farstun med hinkarna han fyllde borta i brunnen. Fanny gned mig med borsten längs framsidan av halsen och i öronen, hon tog de blötlagda linnenäsdukarna och karvade med dem i mitt ansiktes gropar och veck, hon satte fingret ovanpå mina ögonlock och petade bort dammet och lorten ur mina ögonvrår. Lyfte överläppen och drog med tygkanten över tandraden. Jag hjälpte till med läppen så hon kom åt med trasan, jag lyfte hakan så att halsgropen blev ren, jag lät händerna vila länge under vattnet så att smutsen löstes upp ordentligt invid nagelbanden. Det hände att hon strök sig över kinderna med baksidan av handen medan hon tvagade mig som om hon torkade en osynlig gråt ur ansiktet. Hon lät mig alltid gå barfota eller i trätofflorna ute i hagarna när doktor Eldh höll sig borta i staden, men misskötte jag mina händer tillrättavisade hon mig med rottingen. När droskan ibland utan förvarning syntes borta på backkrönet kom hon rusande genom parken med ett par nya sockor och de svarta lackskorna i vilka jag fick sticka in mina lortiga fötter, varpå hon snörde dem med två hårda knutar innan vi sprang hand i hand och ställde oss på framsidestrappan. Medan droskan tog giren in på gårdsplanen sneglade jag upp på hennes andra ansikte, det var ansiktet som tillhörde doktor Eldh.
Vid mina födelsedagar brukade doktorn läsa högt för mig ur den gamla tummade rapporten till Sundhetskollegiet:
Ehuru jag inom de 2 föregående åren vid tidpunkten hade gjort mina 2 första ovariotomier med lycklig utgång och således ej var alldeles ovan att operera inom peritonealhålan, måste jag bekänna att det icke var utan oro som jag skred till hverket af den hvådliga operationen, som jag förut kände blott ur böcker. Qvinnan, en tjenstepiga af späd växt och mager men med felfri benbyggnad bortsett från ett hvanskapt bäcken, uppgaf sig städse hafva varit frisk och att fosterrörelser hade känts för första gången i april. Pulsen var jemn på 80 slag i minuten. Så huru förklara den envisa blödningen från placentarstället och den gasbildning, som efter ingreppet trotsade alla våra bemödanden och oafbrutet tilltog, till det att buken blef ballonformigt utspänd och trycket derefter frammanade döden? Jag var ett ögonblick frestad att punktera några af de spända tarmvindlarne som med tydligt aftecknade contourer löpte öfver qvinnans buk. Det torde ännu vara en öppen fråga huru tarmgaser vid dylika nervösa tillstånd uppstå: hvarifrån hypochondristen får sin väderspända buk och den hysteriska qvinnan sina trumpetande vapörer, och hvarföre vissa sinnesaffecter riskerar åtföljas af väderbildning.
30 timmar efter incision fördunklades patientens medvetande och pigan afled asphyktisk klockan 4 på morgonen. Fostret var en fullgången flicka som vid framkomsten genast afnavlades och blefvo döpt på stället: det syntes friskt men var särdeles litet och finlemmadt, samt mycket likt sin moder.
*
Det hände när jag var ett litet barn att mamsell Fanny och Krantz tog mig med ner till tjärnen för att bada. Krantz lyfte upp mig i skottkärran och sedan tågade vi ner genom skogen på de knyckiga stigarna. Det var före det att Hulda och Gustava kommit i tjänst och när de två svarthåriga systrarna från Stockholm arbetade för Fanny i köket och hjälpte Krantz med mjölkningen i gryningen då dagen bara var en flik av grått ovanför trädtopparna. Systrarna var båda låghalta på motsatt ben och mycket lika varandra fast den ena av dem hade för vana att bära blått och den andra brunt förklä. Det hände att de bytte kläder bara för att förvirra Fanny. Andra gånger satt de under lindarna på baksidan och kelades och tvinnade samman sina hår till en enda fläta, sedan lät de mig känna på den långa svarta ormen som slängde sig och ringlade över gräset. Jag fick aldrig veta deras namn.
Av Fanny kallades de svarthåriga bara Den ena och Den andra, eller Dom. Det händer att jag tänker att om jag stannat där i staden då för längesedan, och aldrig tagits ut på Lilltuna av doktor Eldh och fått hans namn och namnet efter snittet varur jag plockades till livet, så kunde jag ha hetat någonting som de. Frida eller Gunn. Karlotta eller Elin.
Ibland kom de svarthåriga upp på min kammare på natten, de smög tyst i trappan trots hältan och utan att väcka Fanny därnere i mamsellkammaren. Dörren knarrade lätt och de satte sig hos mig i bädden och hyssjade på mig och kysste tårarna ur mitt ansikte, och lät mig ligga med huvudet i deras sköten medan de klappade mig över håret med sina sotiga fingrar tills jag somnade. På morgonen var de alltid borta igen, och när jag kom ner till köket stod de som vanligt över vetedegen eller fiskrenset och log mot mig med de fräkniga ansiktena strimmiga av aska och lort.
Också de svarthåriga tyckte om tjärnen, de gick bredvid skottkärran med sin särskilda linkande gång och varsin picknickkorg i handen och nynnade på sånger jag inte kände till. Getingarna krälade över flaskorna med fläderblomssaft som stack fram ur korgarna. Jag satt i promenadjackan och den ljusturkosa bahytten jag fått av doktor Eldh på födelsedagen, hakbanden skavde och luften var tjock av de små vita singlande aspludden till långt in i juni. Ett gult parasoll sänktes över mitt ansikte för att skydda mig mot solen. Jag lekte med grodorna i det klarbruna vattnet där det gled fram mellan vassen under kartorna av löv och frömjöl som låg på ytan, jag fångade gråsuggor i glasburken intill den murkna bryggan. Jag klättrade ner från klipporna och vadade i mameluckerna rakt ut i vattnet ända tills snöret drog åt om kroppen och jag halades in igen. I slänten ovanför satt Fanny under en stråhatt med snöret knutet vid nyckelbältet och tuggade på den svarta tobaken. Det var före det att hon började binda det om mig mest för syns skull, och fortfarande hade det ordentligt surrat vid bältet. Jag lät sjön stiga mig upp till hakan och munnen genomsköljas av det söta kalla vattnet, jag låg på rygg och flöt med de svarthårigas händer om nacken och anklarna medan mameluckerna fylldes som ballonger runt mina ben. Solens blixtar genom tallkronorna. När jag kom ur vattnet slogs jag genast in i de medhavda flanellfiltarna och satt och huttrade under björkarna bredvid systrarna medan de ryckte bladen ur blommor de plockat längs stigarna på vägen ner och rabblade ramsorna de kommit med från staden. Därute bortom vassen och trädbältet på andra sidan låg det som inte längre var Lilltuna, myrar och tun dolda bakom tät skog. Jag hade kunnat resa mig och rycka den sjunkna ekan ur slammet och ro dit bort, mot alltings rand, och om ekan sjönk på vägen så skulle jag i alla fall ha rört vid gränsen som vid en skör och döende insekt när vintern kommer. De svarthåriga kisade mot det skarpa solljuset och fnissade och la sina fingrar över mina ögonlock och kittlade mig med tusenskönorna och smörblommorna över pannan, jag hade aldrig några fästmän att hitta på till deras blomramsor och lekar.
Och så var det med de svarthåriga, ända tills de en dag var borta efter att ha åkt in med Krantz några gånger för mycket till staden för inköpen. Och doktor Eldh fått höra talas om deras sladder och påståenden om Lilltuna och mig därborta i gränderna. Och mamsell Fanny sa till doktorn när hon kalllades in i biblioteket och jag satt med ritpennorna under pianot utanför den gläntande dörren, att det hade hon ju misstänkt och känt på sig redan från början att sådana som de svarthåriga inte var att lita på, och hade hon inte försökt säga det till doktorn, och så sent som idag hade hon tänkt att de svarthåriga måste ha lockat till sig några andra tattarhjon och lortungar därnere vid lillsjön i somras också, för Fanny hade bestämt tyckt att någon hade rört sig omkring oss där i skogen vid badet och liksom iakttagit oss.
Efter det kom jag inte mer till tjärnen.
Och Krantz satt ensam i skrindan när han var tillbaka från staden med korgarna fulla av köpefrukt och mjöl och fotogen. Och utdragssoffan i pigkammaren stod tom. En tid senare kom Gustava och därefter Hulda åkande med doktor Eldh i droskan för att ersätta de svarthåriga. Då var det redan snålvinter på Lilltuna, och snön låg tung och gulskimrande på trädens grenar under soldiset som sköt fram ur himmelstäcket mitt på dagen, bara för att smalna bort i eftermiddagsmörkret igen.
Ibland tänkte jag på det klarbruna vattnet därnere i tjärnen då om sommaren, och vattenspindlarna som hoppade på ytan och den kalla sötman jag silade mot munnens insida och på kroppens lätthet under ytan, och gråsuggorna i burken som kastades bort. När det blev sommar igen satt jag på verandan med läseböckerna medan Gustava lät stötaren gå i kärnan på bänken nedanför, och Krantz kom på sjövägen med fiskespöet och våta byxkanter och smågäddorna hängande i två klasar vid midjebältet. Jag frågade inte om tjärnen, jag gick aldrig längre bort än parkens kant. Jag tänkte inte längre på sådant som fanns bortom Lilltuna. Därute klöv gärdsgårdarna landskapet och skogsduvorna lyfte över sankängen, och vid långbordet till kvällsvarden satt jag mellan Fanny och Hulda och åt av rovorna och äggsoppan och den stekta fisken Krantz dragit upp ur det bruna, jag tryckte det bleka köttets sälta mot min gom. Jag kunde ha gått ner genom parken med snöret släpande i gräset bakom mig och tagit genvägen över ängen ner mot sjöstigen och vadat över till andra sidan. Jag hade kunnat springa över åkern rakt ut på landsvägen och ropat till mig höskrindorna och barnen som lekte i klungor utanför gårdarna längre bort. Den trassliga muren av hägg och hagtorn som inramade doktor Eldhs ägor klipptes aldrig. Med tiden lät Fanny mig hållas allt längre stunder i parken eller bakom ladan där jag satt med dockorna och den lilla snidade trähästen jag fått av doktor Eldh till födelsedagen, eftersom hon märkte att jag aldrig gav mig av. Snöret slokade om midjan på mig och blev lerigt av markens väta, ibland gick det timmar innan hon bad Krantz hämta in mig igen, hon visste att jag alltid kom tillbaka innan mörkret föll.
*
Länge frågade jag mig varför doktor Eldh hade mig kvar ute på Lilltuna, varför jag hölls undan höskrindorna som passerade längre bort och ungarna som lekte på gärdsgårdarna, sådant frågar jag mig inte längre. Harkrankar som vacklar över lampans gröna glas. Väggurets runda öga vänt inåt mot sin egen evighet. Jag hade det bruna håret, jag hade de öppna handflatorna, jag satt i den röda, den gula, den skogsgröna ylleklänningen och spelade om kvällarna eller fastnade med snöret i parkens oklippta grönska. Över Lilltuna vandrade solen och färgade huset i purpur och gult. Svärmarna av knott över djuren ute i hagen.
Det hände att doktorn var på dåligt humör redan när han kom i droskan, då klappade han mig hastigt och likgiltigt över hjässan när han tagit kliven uppför framsidestrappan innan han gick in till sig. Jag stod och tryckte örat mot bibliotekets dörr, hörde honom därinne medan han drog upp vägguret som han alltid gjorde vid sina ankomster: hur han öppnade den lilla luckan till urtavlan och därpå stängde den med ett knäpp. Ofta tänkte jag att tiden började därinne i doktorns bibliotek, i samma ögonblick han förde visarna över urtavlan och fick klockan att fjädra igång, och hans frånvaro varje gång fick tiden att sjunka undan och jag var tillbaka i parken igen under träden bland de sönderlekta dockorna där alla händelser drogs ut till ett enda långt ögonblick.
Ibland uppträdde doktor Eldh retligt vid min undervisning, några gånger satt han och stirrade ut genom fönstret långa stunder och jag skrev planlöst i häftet för att inte påkalla hans uppmärksamhet medan ljudet av pennspetsen som skrapade mot pappret fyllde rummet. Då kunde han plötsligt fara upp ur stolen och börja gå fram och tillbaka över mattan liksom otålig eller fjärran och börja prata och hötta med näven i luften som om han grälade med någon bara han själv kunde se: den satans uppkomlingen, kunde han utbrista, vad inbillar han sig, eller den lismaren tror sig alltså veta någonting om uterusprolaps, och ibland bara fähund!
Jag brukade sitta i buskarna ute i parken och slicka mig över armarna för att känna smaken av kroppens salt, jag bet mig i fingrarna och betraktade de små mörknande skårorna efter mina tänders bett, jag satte inga kroppar i förbindelse med varandra. Jag väntade på doktor Eldh, och när han kom tillbaka avläste jag hans ansikte och gester som man studerar ett strömmande och oberäkneligt vatten. Han prövade ofta det skrivna på mig där vid valnötsbordet medan han med jämna mellanrum under läsningen kastade en blick på mig över pappret för att observera mina reaktioner, varpå jag alltid lyste upp. Då glimmade det till bakom pincenén av tillfredsställelse och han vidtog:
Om kejsarsnittet kunna vi utan fara för öfverdrift antaga, att det alltsedan Trautmann 1610 verkställde det första vetenskapligt constaterade sectio caesarea minst 2000 gånger hafva blifvit utfört varje gång en företrädare för vårt gebit hafva funnit att ett foster hvarken lefvande eller dödt och styckadt kunnat framskaffas per vias naturales, och då djervts att ta till dissekerknifven. Då jag vid mitt första fall af incision fann hur fostret låg klämt i moderhålans venstra öfre hörn som i en blindsäck, hvar det mera instinkt än öfverläggning som förmådde mig att i det kritiska ögonblicket med handen under fostrets buk tränga ryggen ut ur snittöppningen: hvarigenom det framkom dubbelvikt och barnets lif blef räddadt, om än i samma stund det befann sig moderlöst. I hvårt skrå bevittnar vi städse lifvets tyngd liksom dess mirakler: jag dristar mig att påstå att det caesariska snittets omvendta jungfrufödelse icke är ett utav de mindre. Sålunda kan den lycklige operatören sjelv blifva auktor till den menskliga förlösning per excellentiam, som hittills varit förbehållen qvinnan.
Så långt tillbaka jag kan minnas satt jag i biblioteket och lyssnade på doktor Eldh när han högläste utkasten och ledamotstalen till Societetssammankomsterna, efteråt log han tacksamt som om han avbördats någonting jag inte visste vad det var. Ibland föll han oväntat i gråt och begravde ansiktet i de skjortbeklädda armvecken, då ville han att jag skulle sträcka handen över bordet och lägga den över hans stora hjässa. Förlåter hon mig, Lill-Katta, kunde doktorn då mumla i skjortan, säg att hon förlåter mig.
Det hände när gråten upphört att han såg upp på mig med de rödkantade ögonen och sa mitt namn. Fransarna var stripiga av tårar och kinderna rosa och fläckiga som på ett litet barn. När han torkat tårarna berättade han alltid historien om min Skapelse igen, om hur han räddat mig undan grändernas fördärv och gett mig ett namn. Han brukade säga att jag påminde honom om något han aldrig kunde komma på vad det var: minnet av en smak på tungan, åskhimlar från barndomen. Doften av trä och hud i sängen han delade med sina syskon om somrarna. Djurens främmande ljud medan de rörde sig i skogen utanför huset där han växte upp, han återkom till känslan av att de lockade på honom.
Jag la handen över hjässan som han ville, sa:
Hur nattar man de små därborta i staden, doktor Eld?
Han såg på mig med de gråtmilda ögonen, svarade:
Man nattar dem i världens mörker, flicka, i dess fruktansvärda köld.
