Jag vände mig om
Det var inte längre ljus
Det var svart
Det var tyst
Jag var inte tyst
Jag sa ljus
Och jag menade ljus
Jag sa ljus
Jag ville ljus
Det blev inte ljus
Ordet blev inte ljus
Ordet blev ord
Jag vände mig om
Det var inte längre ljus
Det var svart
Det var alldeles svart
Jag kunde inte längre se mina händer
Jag kunde inte längre se om mina händer var skära
Jag kunde inte längre se om mina händer var händer
Det var svart
Jag stod i svärta
Kanske var det snö
Kanske var det svärta
Kanske var det svärta och inget annat än svärta
Det var tyst
Det var alldeles tyst
Jag stod i svärta
Det var tyst
Det var alldeles tyst
Tystnaden var mörk
Tystnaden var svart
Jag stod i svärta
Tystnaden var mörk
Tystnaden var svart
Jag stod i svärta
Tystnaden var mörk
Tystnaden var svart
Och jag stod i svärta
Jag sa ljus
Och jag menade ljus
Ordet blev ord
Men det blev inte ljus
Ordet blev inte ljus
Ordet blev ord
Jag blev rädd
Jag var rädd
Det var inte ordet rädsla
Det var rädsla
Jag var rädd
Jag var alldeles rädd
Rädslan var tyst
Den var inte vit
Den var inte kall
Men den var fuktig
Den var mörk
Den var inte svart
Den var mörk
Det var svart
Och det var ögon
Det var svart
Och det var många ögon
Det var många ögon i det svarta
Det var inte ord
Det var ögon
Jag såg dem
Det var ögon
De var inte vita
De var gula
Kanske var de kalla
Kanske var de fuktiga
Ögonen såg
Och jag såg
Ögonen såg mig
Och jag såg ögonen
Det var svart
Och det var gula ögon i det svarta
Det var svart
Och det var jag
Det var svart
Och det var gula ögon i det svarta
Det var svart
Och det var tyst
Tystnaden var mörk
Tystnaden var svart
Och jag var tyst
Jag ville säga ljus
Jag ville ljus
Jag ville ord
Jag ville ljud
Det blev inte ljud
Det blev inte ord
Det blev tystnad
Det var tystnad
Jag visste inte vart jag skulle titta
Vart jag än såg var det svart
Svart och gula ögon
Det var svart
Och det var gula ögon i det svarta
Det var svart
Och det var tyst
Det var alldeles tyst
Det svarta var tyst
Jag var tyst
Och de gula ögonen var tysta
Det var svart
Och jag kunde inte längre se mina händer
Jag kunde inte längre se om mina händer var händer
Det var svart
Och det var gula ögon i det svarta
Ögonen såg mig
De var gula
De var inte ord
De var ögon
Jag kunde inte längre se mina hander
Men jag kunde se de gula ögonen
Och de gula ögonen var gula
Och de gula ögonen var i det svarta
Tystnaden var mörk
Tystnaden var svart
Och jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Jag kunde inte längre säga ordet
Tystnaden var mörk
Tystnaden var svart
Och jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Jag kunde inte längre säga ordet
Det var svart
Och det var gula ögon i det svarta
Jag visste inget annat än det
Jag visste inget annat än det
Det var svart
Och det var gula ögon i det svarta
Det var gula ögon i det svarta
Och jag stod i svärta
Jag stod i svärta
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Jag kunde inte längre säga ordet
Jag stod i svärta
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Jag kunde inte längre säga ordet
Jag stod i svärta
Och jag kunde inte längre säga ordet
Det var svart
Jag kunde inte längre se mina händer
Det var svart
Och det var gula ögon i det svarta
Jag visste inget annat än det
Svärta
Svärta och gula ögonen i det svarta
De gula ögonen öppnade sina käftar
Det sken av kött
Jag såg
Jag såg skenent av kött
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Jag var tyst
Och käftarna var tysta
De var alldeles tysta
Det sken av kött vart jag än såg
Det sken av kött
Dera öppnade käftar sken av kött
Jag såg skenet av kött
Skenet var inte ord
Skenet blev inte ord
Skenet var sken
Skenet vark kött
Köttet ble ljus i det svarta
Jag var inte ljus
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Och käftarna var tysta
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Jag kunde inte ett enda ord
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Och käftarna var tysta
De var alldeles tysta
De var alldeles nära
Var jag förlorad
Var jag
Jag var fortfarande tyst
Var jag förlorad
Var jag
Jag var fortfarande tyst
Och käftarna var tysta
Var jag förlorad
Var jag
Jag var fortfarande tyst
Var jag förlorad
Var jag
Jag var fortfarande tyst
Och käftarna var tysta
De var alldeles tysta
De var alldeles nära
Jag ville ordet
Det blev inte ordet
Hade jag kunnat säga ljus
Hade jag kunnat säga snö
Hade jag kunnat säga att snön var vit
Hade jag kunnat säga att snön var kall
Hade jag kunnat säga att snön var fuktig
Hade jag kunnat säga att snön var tyst
Jag var tyst
Och käftarna var tysta
De var alldeles tysta
Var jag förlorad
Var jag
Jag var fortfarande tyst
Jag var alldeles tyst
Och käftarna var tysta
Var jag förlorad
Var jag
Jag var fortfarande tyst
Käftarna var tysta
De var alldeles tysta
Jag ville ord
Det blev inte ord
Var jag förlorad
Var jag
Var jag verkligen det
Jag var fortfarande tyst
Var jag fortfarande skär
Jag var tyst
Och käftarna var tysta
De var alldeles tysta
De var alldeles nära
Jag var tyst
Rädslan var tyst
Den var inte vit
Den var inte kall
Men den var fuktig
Den var mörk
Den var inte svart
Den var mörk
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Var jag förlorad
Var jag
Var jag verkligen det
Käftarna var tysta
Och Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Käftarna var tysta
Käftarna var alldeles tysta
Tänderna sken av ljus
Jag såg in i ögonen
Och tänderna sken av ljus
Jag såg in iögonen
Och tänderna sken av ljus
Tänderna sken av ljus
Och jag tog emot
Jag tog emot
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Jag tog emot
Hel och hållen tog jag emot
Och jag trodde på det
Tänderna var vassa
Och tungorna var fuktiga
Tänderna var i min nacke
Tänderna var i min nacke
Tänderna var i min nacke
Och tungorna ar fuktiga
Tänderna var vassa
Och smärtan var inte vit
Smärtan var inte kall
Smärtan var fuktig
Jag tog emot
Smärtan var fuktig
Jag tog emot
Jag såg svart
Och gula ögon
Jag tog emot
Hel och hållen tog jag emot
Smärtan var inte vit
Smärtan var inte kall
Smärtan var fuktig
Jag var het
het och lite fuktig
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Jag tog emot
Var jag förlorad
Var jag
Var jag verligen det
jag tog emot
Hel och hållen tog jag emot
Och jag trodde på det
Jag tog emot
Hel och hållen tog jag emot
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Tändern var vassa
Smärtan var het
Tänderna var vassa
Och smärtan var het
Jag såg svart
Och gula ögon
Jag såg svart
Och gula ögon
Jag tog emot
Hel och hållen tog jag emot
Och jag trodde på det
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Jag såg svart
Och gula ögon
Jag såg svart
Och gula ögon
Jag såg svart
Och gula ögon
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Var jag förlorad
Var jag
Var jag
Var jag verkligen det
Jag tog emot
Tänderna var vassa
Tungorna var fuktiga
Jag tog emot
Tänderna var vassa
Och smärtan var het
Jag tog emot
Hel och hållen tog jag emot
Och jag trodde på det
Jag trodde på det
Och tänderna släppte
Det var svart
Det var inget annat än svart
Det var tyst
Det var alldeles tyst
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Det var svart
Det var alldeles svart
Jag såg svarta
Inget annat än svärta såg jag
Var jag förlorad
Var jag
Var jag verkligen det
Det var tyst
Det var alldeles tyst
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Var det över
Var det
Var det verkligen det
Det var tyst
Det var alldeles tyst
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Men jag hade ordet
Och jag stod i svärta
Det var svart
Det var alldeles svart
Kanske var det snö
Kanske var det himmel
Jag var inte kall
Jag var utsträckt
Kanske var jag förlorad
Kanske var jag fullkomlig
Det var tyst
Det var alldeles tyst
Jag var tyst
Jag var alldeles tyst
Kanske var jag fullkomlig
Kanske var jag fullkomlig
Jag såg svärta
Inget annat än svärta såg jag
Sådan var natten
ur Ordet och färgerna
Helena Österlund
Listen to the excerpt read in the original Swedish by the poet:
Words and Colors consists of two long, sprawling poems: “Words” and “Colors.” The poem called “Words” is divided into three sections—or, rather, three focal words: “Was,” “Is,” and “Will.” The second, and arguably more unsettling poem, “Colors,” concerns itself with the colors “Red,” “Black,” and “White.” Across both poems, the repetition of Österlund’s pulsing lyricism hypnotizes and confounds. What binds Österlund’s words to the colors? A violent encounter between the poem’s speaker and a wolf! In this particular excerpt from “Was,” the poem’s speaker meditates on a maddening encounter with a dark figure in wet, snowy woods. As far as “Was” goes, we only know that the figure is some sort of an animal that possesses sharp teeth and teeth-like eyes of yellow. At one point, the mysterious animal sinks its teeth into the speaker’s neck. Österlund’s “Was” begins with snow (“It began with snow / There was snow / I was not snow / I was in the snow”) and slowly unfolds into an outrageous, lyrical navigation of trauma, silence, and darkness. The poet begins with blankness yet somehow moves beyond the poems’ deceivingly strict syntactic boundaries.
Helena Österlund was born in 1978 and lives in Stockholm, Sweden. She was awarded the Borås Magazine Debut Award for her 2010 collection of poems, Ordet och färgerna (Words and Colors), which was distributed by Albert Bonniers Förlag. Inspiration for her work comes from writers such as Thomas Bernhard, Gertrude Stein, Anne Carson, and Samuel Beckett. Music also inspires her and she listens to Philip Glass, Steve Reich, and John Cage. When writing, however, she likes to listen to music that makes her want to dance, like techno and EBM.
Paul Cunningham was born in 1989 and lives in Athens, Georgia. He is the translator of two chapbooks by Swedish author, playwright, and video-artist Sara Tuss Efrik: Automanias: Selected Poems (Goodmorning Menagerie, 2016) and The Night’s Belly (Toad Press, 2016). He is a contributing editor to Fanzine and his other writing has appeared in SAND, Yalobusha Review, Gigantic Sequins, DIAGRAM, Fireflies, Bat City Review, LIT, and others. His translations have most recently appeared in Sink Review, Witch Craft Magazine, and Contemporary Works in Translation: A Multilingual Anthology from OOMPH! Press. He is currently a Ph.D. candidate in creative writing at the University of Georgia and he holds an M.F.A. in poetry from the University of Notre Dame. His most recent poem-film, It Is Announced (a collaboration with Valerie Mejer Caso and Barry Shapiro), premiered at the 2016 Kochi-Muziris Biennale.
