Jag kommer att tänka på din tystnad när tallarna skymmer,
när jag går längs en ödslig stig,
en stig som bara leder till en annan.
Ja, i utkanten—det osedda, förklaringen.
Det växer ett gräs vid stigen,
vid mossorna, vid graven.
Med blicken fäst högt ovan marken—
att jag inte minns hur jag kom därifrån,
att jag inte minns hur jag kom fram.
*
Längs vägen, du släpper styrningen.
Packar en snus, lägger in den.
Jag greppar efter ratten, som för att ta över.
Bilen långsamt ensam på skogsvägen.
Ja, du rusar fram, släpper vägen med blicken, svär.
Jag har bälte. Han ska till staden.
Staden är en periferi. Kullerstenar.
Jag har färdats där, bredvid vägen sedan dess.
I tomrummet när tomrummet griper efter mig.
*
En molnig morgonhimmel.
Skogen inifrån, i motljus skymningen.
En horisont som sluter.
Något dovt, något som väntar.
Det finns så många saker som inte går att fånga med ord.
Jag tvättar mig försiktigt. Som att göra av det,
som att det måste få finnas kvar.
*
Står på stigen, som jag minns den.
Ett kalhygge, en bro—
en väg som inte är allmän.
Vad betyder det ens.
Jag sjunger med mot himlen ovan,
som mossan, som rötterna,
som småstenen över stigen.
Vad gör då lite omsorg.
*
Vad gör överlåtelse,
vad gör återsken,
vad gör ”stort är ditt hav”.
Det ligger i förlustens natur att vara oåterkallelig.
Det finns också något omöjligt i att vara i ett ögonblick ja
tänka sig att det någon gång bara blir ett minne.
Allt ser okomplicerat ut på avstånd. Allt det jag
själv fyller med meningar.
Du går ut i skogen. Jag går ut i skogen.
från Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten
Freke Räihä
Listen to the original read by the poet:
“All the things I / pen on intent” is not really the same as “Allt det jag / själv fyller med meningar.” The word “meningar”, plural of “mening”, has the double meaning of “sentence” (in a text) and “meaning”; so: “All the things I / myself fill with meaning (and fill/write sentences with).” Things get lost; they always do, no poem is the same for any reader. And the word “ja” that is used in the poem comes from the Finnish word “and”, which also happens to mean “yes” in Swedish. These are the things one has to consider while translating. How to put it in English? What is lost? What is gained? As both the poet and the translator, I have to keep in mind that my English is not the same as my Swedish. I have read different things in the two languages and collected words and rhythms from different places. Translating my own words is harder than translating others’. I know what I mean, but not always what it means to the readers. To read one’s own words is almost impossible.
The long poem Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten (Smockadoll, 2020) was written using a language that came from grief and from other poems of grief; it is quite simply a weeping song. Or really a runosong (runolaulu), an old Karelian style of folksong sung in Kalevala metre. Except, though I set down to write a runolaulu, my own voice interfered in the writing of it and became louder than tradition suggests. But perhaps that is how tradition grows?
The long poem Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten (Smockadoll, 2020) was written using a language that came from grief and from other poems of grief; it is quite simply a weeping song. Or really a runosong (runolaulu), an old Karelian style of folksong sung in Kalevala metre. Except, though I set down to write a runolaulu, my own voice interfered in the writing of it and became louder than tradition suggests. But perhaps that is how tradition grows?
Freke Räihä (b. 1978 in Stockholm, with roots from Finland, Karelia and West Bothnia) lives in the rural outskirts of the south east of Sweden in the small town of Degeberga. Räihä receives a paycheck from Österlens folkhögskola, a radical community college, teaching creative writing, and spends his free time walking by the sea, writing poetry, and translating. For years Räihä has written literary criticism but now focuses on teaching to remain hopeful. Räihä has an M.F.A. in creative writing from Lund University and a B.A. in publishing studies (hence the need to find hope). Since 2001, Räihä’s poetry has appeared in journals both prestigious and obscure, and has been translated and anthologized numerous times. His twenty or so full-length books of poetry have been called “beautiful”, “maturing”, “confusing”, “angry” by critics; they continue to be in dialogue with other art and writing. Räihä is currently the holder of a five-year writing grant from the Swedish Writer’s Fund.
