ur Som en gång varit äng

Som det är skilt från bladet detta blanka blad
Som det är skilt från ängen denna blanka äng
Som det är skilt från vallmon denna röda vallmo

(Amor)
 

 
Som det är min äng
Som det är mitt blad
Som det är min sjö
Som det är mitt stift
Som det är min stråle







Knoppas knopparna om våren
Knoppas knopparna
Är gräset dött
Leker han med mig







Midsommarnattsdröm

Smärtsam resa
In i syrenen
Han fyller dig med sin vätska
Rycker loss en blomma
Suger ut det söta
Smärtsamma resa
Snart spränger han hela klasen

Mikroskopiskt svarta flugor
Kommer att lossna och falla
Snart har de inget hem
Ståndare
Pistill
Tungt rött
Viola
Mot hans lädergom
Som är uppspänd
Ett skelett av träd och ondska
Ensamma bruna tråd
Snart spränger han hela klasen







Jod

Veckla ut bladen
Träng in i kärnan. Det finns ingen kärna
När du är i mitten
Träng in mellan de ynkliga bladen
Det finns ingen ros. När du är i rosen
Syrliga veck
det finns inget rör
När du kommer med vätska
Det finns ingen
vätska,
Giovanni







Nervsystem

Det är en stad
Eller en stad i själva staden
Längs gatorna. Med försänkta stränder
Du ville plocka mig dessa
Stifthylsor vi behöver
Men jag grät,
Det är inte dessa
Under själens vandring

Kunde jag genast mäta och ana
Dem mot min underbotten
Det är en förgrening







Replik

Jag går in till dig i klostret
Bedövningen får väggarna att stelna
Långt därborta är byggnaden grumlig
Jag ordnar mina ödsliga strålar
Jag lägger alla strålar
Alla i en rad
Står du inte intill mig
Jag älskar de små strålarna
Det är alltid så tomt
Kan inte jag få fylla det där tomrummet
Det skulle också göra ont
Att linda sina armar

Stjärnorna blinkar. Ge lekkamraten tröst
Nu när han alltid kommer hem
Som ville de väcka ett inre liv
På den här sidan
Är byggnaden ett block
Jag älskar dig
Och i dess oförstörda sanning

Det är med mig som det är med trädgården
Kan det skilja oss åt