Mina damer och herrar,
Jag är här idag för att Radka Denemarková mottog priset Magnesia Litera för översättningen av min novell Die Atemschaukel (Andningsgunga ) förra året. Det gjorde mig väldigt lyckligt att hon vann priset. Jag tycker att det är underbart att ni har ett Magnesia Litera-pris för översättare. Översättning är en konst i sig. Jag skulle aldrig själv våga översätta, detta trots att jag kan rumänska flytande. Att översätta innebär inte att endast ersätta orden med nya ord utan mycket mer än så, det gäller att finna orden det egna språket som kan substituera orden i det främmande språket. Orden måste matcha varandra och det är det som är det svåra. En översättare måste återskapa känslan av ursprungsorden. Konsten i att översätta är att studera orden på ett sätt som skapar en förståelse för hur dessa ord ser på världen.
Översättning kräver en inre angelägenhet som kan omvandla det som är annorlunda till något välbekant, samtidigt som orden är så lika ursprungsorden som det är möjligt. Att skapa denna närhet är oerhört svårt. Det är ett stort konststycke i sig.
Jag lärde mig rumänska ganska sent i livet, jag var femton år gammal när jag lämnade min lilla by för att studera på gymnasiet i en stad. Men det var inte förrän några år efteråt som rumänska blev ett språk som jag kände mig bekväm med. Jag studerade på universitet och jobbade i en maskinfabrik där jag översatte manualer för nya importerade maskiner från tyska till rumänska utan att riktigt veta hur de fungerade. Jag gjorde det mekaniskt, ord för ord. Men jag var också tvungen att tala rumänska hela dagen för att ingen annan runt omkring mig kunde tyska.
Varje gång som samma objekt flyttade från ett språk till en annat, skedde det en transformation. Det fick mig att inse att ens modersspråk kommer till oss utan större ansträngning. Det är en förmåga om kommer i din besittning utan att du ens märker av det. Ditt moderspråk blir senare bedömt av ett annat språk som har lagts till av dig senare i livet. Ditt modersspråk känns lika direkt och villkorslös som din egen hud, men om den behandlas illa, betraktas mindrevärdigt eller förbjuds blir den också väldig sårbar. Efter att ha växt upp i en by, där man talade med en viss dialekt och lärde sig tyska i skolan blev rumänskan som talades i huvudstaden svårbegripligt för mig. För mig var det under de första två åren mycket lättare att hitta fram till okända gatuadresser i storstan än att hitta de rätta orden på det officiella språket. Rumänskan var som fickpengar. Så fort jag blev frestad att köpa något för mina pengar, insåg jag att jag inte hade tillräckligt med pengar för att få det jag ville. Det fanns så många ord som jag inte kunde och dem som jag kunde kom aldrig snabbt nog när jag väl behövde dem. Idag vet jag dock att en sådan längtan i ett annat språk, denna tveksamhet som uppstod och tvingade mig under min intelligensnivå också gav mig tiden att förundras av hur föremål omvandlades genom det rumänska språket. Jag vet att jag är lyckligt lottad att ha upplevt detta. Till exempel så fick ordet svala en hel ny mening för mig genom det rumänska språket, svala är rindunica vilket betyder "sitta på en rad" . Namnet på fågeln antyder hur de balanserar på en ledningstråd, sittande på en rad och tätt intill varandra. Långt innan jag lärde mig det rumänska ordet för svala, brukade jag se dem varje sommar hemma i min hemby. När jag lärde mig deras namn på rumänska, kunde jag inte låta bli att förundras. Tänk att en svala kunde ha ett sådant vackert namn.
Jag blev mer och mer medveten om att det rumänska språket hade ord som var talade direkt till sinnet och som överstämde mer med mitt sätt att se världen, mer så än mitt eget moderspråk.
Jag skulle aldrig vilja leva med att ständigt tänka på dessa transformationer i språk eller skrivandet. Det finns inte en enda rumänsk mening i mina böcker, ändå är rumänskan alltid med mig när jag skriver, av den enkla anledningen att den har vuxit samman med sättet som jag ser på världen.
Det är utrymmet mellan språken som skapar nya föreställningar. Varje mening är ett sätt att se på saker, skapad av talaren på dess egna unika sätt. Varje språk ser på världen ur sin egna speciella vinkel, språket uppfinner ett helt ordförråd utifrån sitt perspektiv och väver den inuti en väv av grammatik som tillhör endast det språket. På så sätt har orden i varje språk sina egna ögon.
En annan anledning till varför jag inte kan översätta, är min misstro till språk. När min bästa vän kom för att säga hejdå, dagen innan jag gick i exil, kramade vi hårt om varandra. Vi tänkte båda att vi aldrig mera skulle få se varandra igen. Jag skulle aldrig få lov att återvända till Rumänien och hon skulle aldrig få lämna landet – den vetenskapen gjorde att ingen av oss kunde med att släppa taget om den andre. Hon gick ut genom dörren tre gånger för att återvända varje gång. Det var först efter den tredje gången som hon gick iväg för gott. Jag såg hennes ljusa jacka bli mindre och mindre och på en konstig sätt ljusare och ljusare ju längre bort hon försvann längst ner gatan. Jag vet inte om det berodde på vintersolen eller om det var tårarna i mina ögon som fick jackan att glimma, eller så kanske var det hennes jacka som var gjort av glansigt material. Men en sak vet jag säkert: när jag såg henne försvinna längst vägen glittrade hennes jacka som en silversked. På så sätt kunde jag sätta vårt farväl i ord och det var den bästa beskrivningen av just det ögonblicket. Men vad har en silversked att göra med en jacka? Inget alls. Inte har den något att göra med att skiljas åt heller. Trots detta behövde skeden och jackan varandra när de skulle skapa en poetisk image.
Detta är varför jag misstror språk. Jag vet från mina egna erfarenheter att språket har ett behov av att behöva andra ord, ord som egentligen inte hör ihop, men som behöver varandra för att återskapa en bild av verkligheten.
Jag frågar alltid mig själv, vad är det som gör orden till tjuvar, varför kräver den mest passande jämförelsen ord som egentligen inte tillhör ihop med varandra.
Jag tror att svaret är att för att komma närmare verkligheten behöver vi fånga fantasin omedvetet. Endast när fenomen, som i verkligheten är ömsesidigt uteslutande, kommer samman och blir trovärdiga i en mening kan denna mening hävda sig mot verkligheten.
Jag är glad när jag lyckas med detta.
