Ingen visste vad för slags träd Una var, om hon var en ask eller en rönn eller kanske en björk eller om hon tillhörde någon annan uråldrig art som numera var utdöd, hon var helt enkelt så gammal att det inte spelade någon roll. Att hon var ett kvinnligt träd hördes på namnet, en trädinna, men det hade heller ingen betydelse. Så är det ju också med människor, när de når tillräckligt hög ålder upphör de att tillhöra särskilda raser eller bestämda kön, de är inte längre det ena eller det andra utan något tredje.
Una botade två slags sjukdomar: för det första alla former av förtvining och skrumpning och borttorkning, för det andra alla typer av ohejdad tillväxt och utvidgning och svällande. Sådant som var alltför litet eller hotades av utplåning återställde hon mellan de två nedersta grenarna på sin östra sida, den sjuke eller angripne hissades upp med rep och släpades över den undre grenen, svullnader och förväxningar och karbunkler däremot läkte hon i en inbuktning i stammen på sin västra sida, den hjälpsökande pressades genom den hålighet som uppstått mellan stammen och en av de grövsta, nedhängande grenarna.
Hennes läkande kraft fanns i kronan, därom var alla ense, om vinterkvällarna när hon stod avlövad blev hon till och med självlysande, så stark var hennes verkan.
*
Nu hade en mästare kommit långväga ifrån för att invändigt bemåla kyrkan med änglar och demoner och apostlar och järtecken. Han var kortvuxen och senig och hade gäll och pipig röst, han målade dag och natt för att utnyttja sommarljuset. Ingen lärling eller gesäll hjälpte honom, han ville överhuvudtaget inte ha någon hos sig, allt skulle han göra själv.
Ibland sov han en kvart, aldrig mer än så.
*
En enda afton unnade han sig en rast, han satte sig på trappstenen med benen hopvikta under sig och handflatorna vilande på den kalla graniten. Och alla ungdomarna samlades omkring honom. Solen vilade trygg och orörlig på talltopparna i väster.
Om ni bara visste! sade han till dem.
Vad menar du? frågade ungdomarna.
Hur intill döden påkostande allt detta är, sade han. Bed för mig!
Givetvis, sade ungdomarna. Vi ska be för dig.
Idag, fortsatte han, när jag målat den helige Erasmus på södra väggen. En sådan möda! En sådan plåga!
Och de kringstående frågade: Erasmus?
Hans martyrium, sade målaren. Man hällde smält bly över honom. Man kokade honom i kejsarens största kittel. Med en repvinda slet man ut tarmarna ur hans kropp. Och han genomled allt med sin själsliga jämvikt i behåll! Begriper ni vad det innebär att måla något sådant!
Nej, sade alla ungdomarna, det begriper vi inte.
Ett martyrium, sade han, ett martyrium även för den målande handen, den högra.
Korta stunder, anmärkte han, var han till och med tvungen att av barmhärtighet låta den vila, den högra handen, då fick den vänstra ta vid och måla liljor och rankor och rosor. Men människogestalter, det ville han understryka, kunde inte anförtros åt någon annan kroppsdel än den högra handen.
I en långt avlägsen framtid skulle uttolkare komma att säga att här hade två olika konstutövare arbetat sida vid sida, en stor figurmästare och en något mindre betydande blomstermästare. Han och hans bägge händer behövde emellertid inte bekymra sig om detta, de hade bekymmer nog ändå: kalkslammet som inte ville bli jämnt nog, de små ytorna av puts som torkade alltför snabbt, ärgen och rosten som oavlåtligt måste skördas från metallbitarnas sidor, obehagen från svavelblomman. Egentligen var verksamheten alltigenom ett martyrium för hela den målande människan.
Såå? sade ungdomarna.
Och mitt arbetes verkliga innebörd, sade han, har jag aldrig förstått. Jag avbildar inte världen sådan som vi ser den, det vore meningslöst, med förlov sagt: den föreligger ju redan. När jag alltså målar aposteln Tomas, är då min målning den helige aposteln eller föreställer den endast Tomas? Kan det förhålla sig så att aposteln Tomas aldrig har existerat innan jag målar honom? Uppstår han i den stund jag målar honom? Eller återuppstår han? Har han varit död och jag återuppväcker honom till livet? Samma fråga ställer jag mig när det gäller den störtande Lucifer, Johannes när han skådar Lammets brud, Maria Magdalenas himmelsfärd, mannen som blivit upphängd över elden i en krok genom tungan, den nakna kvinnan som rids av djävulen medan hon kärnar smör, den darrande själen som tar emot det eviga livets krona. För att inte tala om mannen vars blottade bakdel får formen av en nattvardskalk. Och så vidare, frågor utan ände.
Ja, sade ungdomarna; vi inser att allt detta är en aning problematiskt.
I ett sådant oavbrutet frågande, sade han, fortgår målandet. Och ju svårare frågorna blir, desto mera upphetsat och andlöst målar man. Målandet tycks mig helt enkelt oundvikligt, det måste äga rum. Om jag, den målande, inte gör min plikt, vad händer då?
Då kommer det att finnas oändligt mycket som inte finns, sade ungdomarna. Hur mycket som helst.
Sedan ställde de mängder av frågor som han inte alls svarade på.
Men han avslöjade för dem några av hemligheterna som aldrig fick röjas, färgernas mest gåtfulla beståndsdelar: råttlorten, tjäderhalsbären, azuriten, grodblodet, hundarnas tarmkäx, kalvlekans blommor, luslummern, mårans rötter. Och mycket annat. I förbigående frågade han: var det någon av dem som visste var han kunde finna stinkpaddor?
Och han nämnde att han fötts i Simrishamn. Sedan han i sitt femtonde år gav sig ut i världen hade han aldrig återsett Simrishamn. Men jag målar ofta Simrishamn, sade han.
Härnäst, sade han, skulle han måla näktergalen som den helige Barlaam hade berättat om.
Här finns inga näktergalar, sade ungdomarna.
Min näktergal kommer att finnas, sade konstmålaren. En man fångade denna näktergal. Och näktergalen sade: Om du låter mig flyga ska jag ge dig tre råd som är ofantligt mycket värdefullare för dig än min lilla kropp med sitt tunna bröstkött och sina magra lår. Och mannen blev fundersam och bad att få höra råden.
Försök aldrig det omöjliga! sade fågeln. Sörj aldrig det du har förlorat! Tro aldrig det orimliga! Minns detta, så blir du aldrig en dåre!
Nå, i själva verket, sade målaren, som ju citerat sankt Barlaam som i sin tur hade citerat näktergalen: Fresta aldre omogelikt, sorj aldre förtappat ting som du tröste aldre attervinna, tro aldre otrolikt!
Mannen släppte näktergalen. I flykten ropade näktergalen till honom:
Vilken olycka för dig! Du visste inte att jag i min mage har en ovärderlig sten av ett strutsäggs storlek!
Då försökte mannen ropa honom tillbaka, han hade tårar av grämelse i ögonen.
Men fågeln, som alltså var en näktergal, spottade på honom och ropade: Nu vet jag att du är en dåre! Du sörjer att du släppte mig och du försöker få mig tillbaka fastän det är omöjligt och du tror att jag i min buk har en ädelsten som är större än min egen kropp, vilket är orimligt!
Härnäst, ja redan om en eller ett par minuter, skulle alltså målaren ge sig i kast med det motivet.
Är det verkligen möjligt att måla denna näktergal? sade ungdomarna.
Det är min orubbliga övertygelse, sade målaren. Jag ska göra det.
Sedan frågade han: Går solen aldrig ner?
Nej, sade de, inte för närvarande. Men när den så småningom går ner, då är det nästan för alltid.
Han nämnde också för dem att sist av allt, i valvhjässans mitt, skulle han måla en präktig abborre. Det såg han fram emot.
*
Så försvann han in i kyrkan igen, till sin konstnärliga verksamhet. Han slammade kalk och rev färg och stötte hemliga beståndsdelar i sin mortel och putsade och slipade och band penslar av hästtagel och kosvansar och tecknade linjer och skuggor med kolbitar från härden i vapenhuset.
Men framförallt målade han.
Ja, han målade så ihärdigt och otåligt och nitiskt att hans högra hand började förtvina, handen som mestadels höll penseln. Först blev den matt och slapp och svår att styra, sedan började den krympa och skrumpna, den blev besynnerligt smal och slankig.
Ja, han målade så ihärdigt och ivrigt att hans högra hand började förtvina, handen som höll penseln. Och förtviningen spred sig, köttet nedom armbågen torkade samman och försvann i det trånga utrymmet mellan benpiporna, till sist hängde hela armen som en vissnad humlestjälk från hans axel.
På morgonen aposteln Simons dag kom han ut ur kyrkan och sade: Nu förmår jag inte mer.
Då återstod det ännu för honom att exempelvis avbilda ärkeängeln Rafael, läkekonstens vidunderliga andeväsen.
Folket i byn såg genast hur det var ställt med honom, att han i sin hängivenhet och konstnärliga iver så att säga hade förbrukat sin högra arm. Och de förde honom till Una, läketrädet. Eller rättare sagt: smeden lyfte upp honom och bar honom i sina handflator.
*
Vid samma tid hade byåldermannen drabbats av en oförklarlig och hemsk åkomma: hans buk jäste upp och svullnade så att han inte längre kunde stå på sina ben, sedan flera dagar låg han bara stilla på sin rygg i sängen, buken vällde ut över sidogavlarna och fyllde halva golvet i storstugan.
Emellertid hade nu hans söner lyckats baxa honom ut genom dörren och häva upp honom i dyngkärran, han skulle till Una och botas.
*
Så kom det sig att Una vid ett och samma tillfälle, ja verkligen samtidigt, tvangs åta sig två av de svåraste fall som hon överhuvudtaget hade ställts inför under sitt trädliv.
Medan den överspände och asteniske konstmålaren hissades upp med ett rep och långsamt fick glida över den nedersta grenen på hennes östra sida pressades eller östes och hälldes den otymplige byåldermannen av sina kraftiga söner genom hålrummet mellan stammen och den grova, nedhängande grenen på Unas västra sida.
Och just då, just när Una för att förmå utföra detta dubbelsidiga mirakel borde ha varit mera samlad och uppmärksam och målmedveten än någonsin tillförne, just då gick en susning av tankspriddhet genom hennes krona. Sådant kan hända oss alla på ålderdomen.
Hon förväxlade helt enkelt sina läkande krafter den förminskande och sammandragande och förtätande kraften sände hon åt öster medan tillväxandets och ymnighetens och förökningens kraft fick rusa iväg åt väster. Det lilla ögonblicket av förvirring och själsfrånvaro fick förödande verkningar.
Inför byfolkets häpna blickar krympte och torkade den stackars konstnären samman till något som liknade ett avgnagt fågelskrov. Man lade honom i en uttjänt näversko och begravde honom. Men byåldermannen, han jäste och svällde så att skinnet brast med en liten knall, han flöt ut över omgivningen i form av ett grågrönt skum, som fradgan på ett kraftigt öl. Honom behövde man inte ens begrava, nästa morgon hade solen torkat upp honom, allt som återstod av honom var en tunn saltskorpa som klirrade svagt under bybornas skosulor.
Nu samlades männen vid domarringen. De behövde inte överlägga länge, elden som de tänt i ringens mitt hann knappt flamma upp förrän de hade dömt Una, trädinnan, till döden. Ingen, inte ens den av ålderdomens tankspriddhet drabbade, kan ostraffat överskrida eller utplåna den fina, näst intill obefintliga skiljelinjen mellan läkedom och förgörelse.
*
Tio män högg med sina yxor i tre dagar, sedan föll hon. Medan det ursinniga huggandet pågick blev det många gånger sagt att nu kommer vi alla i den här trakten att ha ved för åtskilliga år framöver.
Men därvid bedrog man sig.
Ingen begrep hur ohygglig för att inte säga övernaturlig Unas kraft var. Visserligen hade hon blivit en aning glömsk och disträ på äldre dagar, men all styrkan hade hon i behåll.
När kronan föll, då föll den inte bara till marken utan genom den, den mäktiga stammen och de väldiga grenarna trängde genom jordskorpan som om den varit ett lätt snötäcke, allt som dittills varit synligt av trädet borrade sig med ett hårresande och skrämmande dån ner genom detta som byfolket dittills kallat den fasta marken, den krater som så uppstod var helt enkelt Det Stora Hålet.
Och alla människorna förblev stående runtomkring i två hela dygn, stumma och överväldigade.
Men sedan blev de så illa tvungna att sätta sig i rörelse igen.
En jättelik stubbe hade nämligen blivit kvar, den stod vid randen av Hålet Genom Hela Jorden. Och den började grönska: den alstrade skott och avläggare och grenar och rotskott och röda och gröna och gula frukter i en omfattning som ingen någonsin kunnat föreställa sig. Unas kraft fanns uppenbarligen kvar, den satt i rötterna, den hade bara mer eller mindre tillfälligt gestaltats av kronan. Om man inte gjorde något åt saken skulle byn och den omgivande bygden snart vara dränkt och begravd i den tygellösa fruktbarhet som vällde fram ur stubben.
Därför rusade nu alla männen och kvinnorna och barnen åstad och hämtade de verktyg som kunde vara nyttiga i sammanhanget: yxor, liar, sågar, skäror, hackor, knivar och bilor. Sedan började de hugga och hacka och skära och såga av alla krafter, då och då tog de en av de röda eller gula eller gröna frukterna och tuggade i sig, dock utan att avbryta arbetet. Och allt som de avverkade kastade de ner i Det Stora Hålet.
Därefter har inget av vikt hänt i byn, generationerna har avlöst varandra, stubbens alstringskraft har inte mattats och Hålet låter sig aldrig fyllas. För människorna i byn har just det sättet att leva blivit det enda naturliga och sedligt godtagbara: man hugger och sågar och skär och hackar all den tid man förunnas att finnas till, sedan trillar man ner i kratern.
*
Dessvärre har denna säregna livsform medfört att alla stigar och vägar till den övriga världen vuxit igen och utplånats, på grund av sitt ensidiga näringsliv har byn fullständigt avskurits från civilisationen. Vi kan inte hitta dit. Det är på sätt och vis beklagligt, vi kunde där finna ett icke alldeles likgiltigt föremål för begrundan och forskning: en ort där man kan studera inte endast en evig och ohejdad tillväxt utan också Det Ofyllbara Hålet som med oändligt tålamod slukar alla tillväxtens frukter.
Bilden av ärkeängeln Rafael blev aldrig fullbordad. Men det saknar väl också betydelse, vem i de trakterna kunde ha behov av ett läkedomens andeväsen?
Den får vi således heller aldrig se: den heliga abborren som stillar alla lystna sinnen och skänker frid åt de mest liderliga hjärtan.
