B/ARVIND: Och alla bara visst. Såklart...
D/YOUSEF: Erkänn den var mighty mighty keff!
B/ARVIND: Visst.
D/YOUSEF: Erkänn brushan, den sög elefantballish!
B/ARVIND: Jo, den var dålig vi vet...
D/YOUSEF: Alltså den var så sugig att...
B/ARVIND: Ey! Vi vet, aight? Det räcker nu...Och här händer något skumt som jag aldrig kommer glömma. Jag har värsta starka minnet hur Yousef sitter där, en såhär liten kristen libaneso med värsta skogmustaschen, med korten såhär som bredaste solfjäder. Och med lite såhär skämmig ansikte han säger...
D/YOUSEF: Fast erkänn Abulkasem är tungt namn.
B/ARVIND: Och han säger det verkligen så...
D/YOUSEF: (slow motion) Tuuuuuuuuuuuuuuungt namn.
B/ARVIND: Och alla i rastrummet bara tystnar och sen...
D/ALEXANDRA och B/ARVIND: (skrattar) WOOOOOOOOOOOOO!
B/ARVIND: Vi bara skrattar och kallar han teatertönt och Alexandra säger Yousefs mamma får visit av Abulkasem varje natt och Yousef bara...
D/YOUSEF: Nej nej, jag menar bara alltså jag menar hans namn alltså jag har en morbror i Libanon som heter Abulkasem!
När YOUSEF uttalar namnet Abulkasem lämnar vi rastrummet och scenen fylls med rök. Vi får följa YOUSEF'S minnen av sin dansande morbror Abulkasem, mer känd som LANCE.
A/LANCE: (sjunger Right Said Fred-låten) I'm too sexy for your land too sexy for your land
New York and also France...
D/YOUSEF: (till publiken) Min morbror!
LANCE dansar och kråmar sig.
D/YOUSEF: Min morbror Abulkasem!
A/LANCE: (avbryter) Lance! Mitt namn är Lance...
D/YOUSEF: Sorry. Lance.
LANCE fortsätter att kråma sig.
D/YOUSEF: "Lance" var hans "official stagename" som han använde här i Sverige. Hans största dröm var att bli dansare...Problemet var förstås att det bara var vi som kände till Lances drömmar.
Till vardags hette han fortfarande Abulkasem och bodde i Libanon där misstänksamma grannar viskade om hans ointresse för giftermål. Han jobbade som nåt slags termitutrotare...kajkade runt hela dagarna i Beiruts förstäder med ryggtub och gasmask och sprejade död på ohyra...Allt för att spara tillräckligt med cash för att komma och hälsa på oss över julen.
A/LANCE: (sjunger Right Said Fred-låten) I'm too sexy for your land too sexy for your land
New York and also France...
YOUSEF ler nostalgiskt.
D/YOUSEF: Lance...Jag tänker på Lance och jag känner lukten av hans...hybridstank...Lukten var...Hur ska jag säga...bedövande. Men ändå inte äcklig...Det låg som nåt slags varm sötsur parfymerad svettzon runt honom...Som nåt slags sciencefictionkraftfält...Man kunde bli typ hög av att vistas nära honom för länge. I alla fall, Lance was his name and dancing was his game...Lance...Herr Paljettbyxa...Monsieur Skinnväst...Señor Alltid-en-plastros-bakom-örat...Lance...Lance som egentligen hette Abulkasem och var mammas yngsta bror...Han brukade komma och hälsa på oss om vintrarna när jag var liten...
När semestern var slut åkte Lance hem igen, lämnade Sverige för en vardag med misstänksamma grannar som viskade om hans ointresse för giftermål. Lance blev Abulkasem som jagade termiter och skrev tackbrev...
A/LANCE: Min tid hos er är mitt batteri under det övriga årets kyla...
D/YOUSEF: Jag minns sista gången när Lance kom på besök...Som vanligt hämtade vi honom på Arlanda och som vanligt kom han utglidande ur tullen med största leendet på läpparna med parfymen bolmande och det var Obsession och svett i en galen mix och alla kramades och ingen sa något om Lances kagge som hade blivit större eller om den stadigt växande kala plätten på hans huvud.
A/LANCE: Massa matpresenter som ni får när vi kommer hem och oj Yousef vad du har vuxit sen sist och Dalilla, min syster till drottning, alltid vackrare än sommarregn!
D/YOUSEF: Han fortsatte likadant hela vägen hem, plockade snö från biltaket och prisade den svenska vintern, drack vatten från kökskranen och hävdade att smaken var gudomlig och för alltid skulle följa honom till graven. Det var Lance! Lance med honungstungan...Lance komplimangsprinklern...På kvällen efter middagen kollade vi på Jacobs stege och Lance hyllade förstås programmet. Han berättade om någon fransk dokumentär som han hade sett om norrsken och sa att han planerade att åka upp till polcirkeln efter julfirandet...Då tappade pappa plötsligt tålamodet.
A/PAPPA: Förbannade jävla idiot...Du tror Sverige är perfekt, va? Jacobs stege och Drottning Silvia och renaste vatten?! Prova söka jobb innan du snackar!
D/YOUSEF: Sen rusade han ut och slängde igen dörren...Mamma förklarade för Lance...berättade om pappas kompletterade ingenjörsutbildning...högen med ansökningsbrev...den exakt lika stora högen med tackförvisatintressemennejtack-brev...och Lance sa att han förstod. Men stämningen var ändå lite förändrad den julen...
När julfirandet var avklarat gjorde Lance sig i ordning för att åka norrut och kolla norrsken. Han var lika sprudlande glad som vanligt, snodde med sig min hårsprej och dansade ned mot tågstationen en fredagseftermiddag.
A/LANCE: See you later alligators!
D/YOUSEF: Lägenheten blev skumt tyst utan honom. Jag tror till och med pappa saknade Abulkasems parfymerade närvaro...Särskilt på lördagsmorgonen när allt bara var tystnad och fågelkvitter och ingen Lanceröst skrålade...
A/LANCE: (sjunger) And I'm too sexy for your panty
Too sexy for your panty
No way I'm disco dancing.
D/YOUSEF: Lance skulle komma tillbaka till Stockholm på söndagen och vi åkte in till stan allihopa för att möta honom på Centralen.
Vi såg honom på långt håll och...Det är nog den här minnesbilden som är min absolut starkaste av Lance...Det där gnistrande leendet mitt bland alla vintertrötta svennar, hans konformade kropp och den där fladdriga aprikosfärgade midjejackan som han hade köpt på rea på Drottninggatan...Han liksom svävade fram...Som om han hade en ryggsäck med raketkraft...Och det var först när han kom fram och vi skulle kramas som jag såg att något var annorlunda...Men ingen sa något...Ingen sa något...
YOUSEF ler.
Vi bara stod där som idioter och lyssnade medan Lance sprudlade ur sig om hur underbar resan hade varit...Galentjocka snön som hade legat som täcke över hela Kiruna...Lördagspromenaden ut i skogen för att hitta norrskenet...Glädjen när han plötsligt såg himlen lysas upp av magnifikaste ljussken...Tåget tillbaka på lördagskvällen...Dom trevliga soldaterna i samma kupé som hade bjudit på dunksprit...Deras bandspelare som spelade vikingarock...Deras skratt när han försökte sjunga med i refrängerna...Sömnen som överrumplade honom på småtimmarna...Resten av tågresan som hade varit precis lika trevlig med leenden och åter leenden från alla som hade delat hans kupé...
YOUSEF fortsätter le som om det är en rolig historia.
Och ingen av oss sa något. Vi bara stod där och lyssnade på hans pladder...För ärligt talat vad skulle vi säga? Hur skulle vi säga det? Vem skulle leda Abulkasem fram till en spegel och visa honom att någon den där sista natten på tåget hade använt en spritpenna och ritat långa svarta morrhår som gick såhär, hela vägen från överläppen till örsnibbarna. Vem skulle visa honom att någon hade gjort om tippen på hans näsa till en svart nos? Och dessutom skrivit tre bokstäver i hans panna, precis ovanför dom välnoppade ögonbrynen? B...S...S...Bevara Sverige Svenskt.
Han upptäckte det själv när vi satte oss i bilen...
YOUSEF ler, skakar på huvudet.
A/LANCE: Vad betyder? BSS? Vem är? Vem är BSS...
D/YOUSEF: Mamma ljög för honom, såklart...sa att det var nåt slags svensk välkomsttradition...typ att man bjuder på sprit och ritar morrhår och skriver BSS i varandras pannor. Ja, BSS, har ni inte hört? Eh...Betraktas Som Snäll...
YOUSEF kommer av sig, lite ansträngt leende.
D/YOUSEF: Det var det bästa som mamma kunde komma på...Betraktas Som Snäll...Pappa bara körde och sa...ingenting.
Minnesfloden slutar. LANCE lämnar scenen. Vi är tillbaka i rastrummet.
D/YOUSEF: (till ARVIND) Nej nej, jag menar bara alltså jag menar hans namn alltså jag har en morbror i Libanon som heter Abulkasem...som är värsta mafioso...Det är därför alltså som jag...
B/ARVIND: Och vi bara tystnar lite och sen...
D/ALEXANDRA och B/ARVIND: (skrattar) WOOOOOOOOOOOOO!
Kort paus.
B/ARVIND: Från den dagen blir Abulkasem som ett uttryck bland oss i klassen...
D/YOUSEF: Fast erkänn Abulkasem är tungt namn...
B/ARVIND: Blev snart...
D/YOUSEF: Fast erkänn Abulkasem är tung.
B/ARVIND: Som snart blev...
D/YOUSEF: Erkänn Abulkasem.
B/ARVIND: Det blev en sån där grej som vi började säga, först mest på skämt men sen mera allvarligt...På rasterna körde vi biljard eller satt i korridoren och delade banana skids och sen kunde nån bara säga...
D/YOUSEF: Erkänn Abulkasem!
B/ARVIND: Och alla bara började garva för att...Jag vet inte varför...Det var bara så fucking jävla roligt. Snart var Abulkasem ett eget ord. I början betydde det typ något som var wack, svagt, svajigt, skevt...Ey brorsan, hur var festen i helgen?
D/YOUSEF: (klagande) Jag svär mannen, den var Abulkasem...Inga hoez, bara massa svennar, vi gittade hem tidigt.
B/ARVIND: Sen, efter några veckor, bytte ordet mening och började betyda något som var grymt, fett, galet bra...
D/YOUSEF: (lyckligt) Mammas död, han var värsta Abulkasem! Han satte fjorton poäng i första quartern.
B/ARVIND: Och senare på terminen, typ någon gång i december, när vi hade fått ny vikarie och Alexandra slängts ut från skolan efter...
YOUSEF signalerar med handen över halsen och diskreta huvudskakningar att ARVIND ska censurera historien.
B/ARVIND: Eh...lite jidder med slöjdläraren. Då kunde Abulkasem betyda precis vad som helst. Det kunde vara adjektiv...
D/YOUSEF: (gäspande) Shit, jag är galet Abulkasem. Jag var uppe och kollade film hela natten...
B/ARVIND: Verb...
D/YOUSEF: (irriterat) Kom igen Leffe, abulkasemma nån annan, jag hann inte plugga...
B/ARVIND: Det kunde vara förolämpning...
D/YOUSEF: (hotfullt) Spela inte Abulkasem, mannen, ge mig kön, det var min tur.
B/ARVIND: Det kunde vara komplimang...
D/YOUSEF: Ey, kolla guzzen...Kolla! Hon är nice jao, hon är slim fit, hon är flo-jo, hon är galet Abulkasem, erkänn!
B/ARVIND: Det blev det perfekta ordet. Men ibland blev det förstås missförstånd...
D/YOUSEF: (argt) Vad fan menar du Abulkasem!? Jaha, okey, du menar Abulkasem? (ursäktande) Okey, mitt fel...
B/ARVIND: Men oftast fattade man av sammanhanget. Det var mycket så på den tiden...Orden förändrades och utvecklades. Men det konstiga var att många andra ord, som knatch eller flous eller shooli eller krisp var såna som överanvändes och sen försvann. Alla sa det i någon månad och sen en dag var det bara...
D/YOUSEF: Vad sa du? Kallar du fortfarande flous för krisp? Nigga please, den där är hur gammal som helst!
B/ARVIND: Det underliga med Abulkasem var att ordet stannade kvar, det förändrades, växte, levde vidare...
Kort paus.
B/ARVIND: Högstadium blir gymnasium, gamla gänget från skolan splittras, Yousef flyttar från stan för att plugga tandläkare, Alexandra förloras till knark. Jag börjar jobba som telemarketingförsäljare och har bara kvar kontakten med Klas...Vi ses då och då...Åker in till stan, tar några bärs, snackar minnen, uppdaterar varandra på vad som hänt med gamla homiez. En sån kväll ses vi på en Söderbar, ett sånt där vanligt soft ställe, inte superlyx men ändå soft, ni vet...Hemtrevligt...Vi står där och snackar när jag plötsligt får syn på Henne...
D/KLAS: Hallå? Vad är det?
B/ARVIND: Kolla...Kolla där...
LARA kommer in på scenen.
D/KLAS: Vad?
B/ARVIND: Ser du inte? Kolla guzzen...Kolla kompisinan! DAMN!
D/KLAS: Hon där? Söderchicken med grungestil? Skärp dig för fan...
B/ARVIND: Ser du inte? Shit hon är fin. (Till publiken) Hon har precis kommit in från gatan och hon är ensam och...Jag vet inte...Hur kan man beskriva någon som hon? Kanske om man varit Will Smith skulle man glidit fram direkt och bara...
D/WILL SMITH: Yo baby yo baby yo baby YO! You must be tired cause you've been running around my brain all day.
B/ARVIND: Och kanske om man varit chilenare skulle man smugit fram och viskat...
D/CHILENARE: Jag tenker do er miike baacker, jag bill do kommer chem med mei.
B/ARVIND: Och kanske om man varit svenne skulle man svept tolv fjorton bärs och bara...
D/SVENNE: (Ohörbart huligansludder)
B/ARVIND: Så fin är hon. Mörka lockar och värsta sexiga läppar och lite såhär gullig uppnäsa och en stil som bara strålar Söderklass...Det här är ingen jävla hood rat, det här är finaste varan, lyxstilen, ni vet en sån där tjej som pluggar universitet och har föräldrar med BMW och bor bostadsrätt och köper SL säsongskort och har simkort på Sturebadet som hon knappt använder och hänger semestern i Alperna och DAMN! Hon är fin! Kaplow!!! Hubbahubba!!! Grr!!! (sirenljud, flämtljud)
D/KLAS: Gå och snacka med henne då...
B/ARVIND: Nej...Äh, det är inte min stil, du vet.
D/KLAS: Kom igen nu, Arvind...Kom igen mannen, spela inte Abulkasem. Glid fram till henne.
B/ARVIND: Hon rör sig mot baren och som av en slump tar min bärs slut...(sveper desperat sin öl) Jag reser mig på nervösa knän, torkar svetthänderna på jeanslåren. Där är hon. Jag närmar mig, skålar min tomflaska i luften och ler mitt magiska leende...(svajig, stammande tonårsröst) W-w-what's up?
LARA ignorerar.
B/ARVIND: Oj...Jag svär hon är nästan finare på nära håll...Inte för mycket smink, svart ulltröja, slitna jeans, sexiga svarta boots...Så fin...Och fast hon kör lite hard to get-stil känner jag att vi har något speciellt...Måste bara skötas snyggt...Lugn och fin, blocka ut nervositeten...Kontrollera rösten och sen...(svajig, stammande tonårsröst) Jaha...V-v-vad heter man här då?
C/LARA: Va?
B/ARVIND: V-v-vad heter du?
C/LARA: (uttråkad) Lara...Och du?
B/ARVIND: Och jag bara "oh-oh hämta vatten – någon här är het som gröt" ni vet...Och jag...Jag är precis på väg att säga mitt namn när jag får syn på Klas borta vid bordet som höjer tummen som värsta liftare...
KLAS gör tummen upp och lämnar scenen.
B/ARVIND: Och...Jag vet inte varför men jag kan bara inte säga Arvind...Jag har alltid hatat det...Shit vad jag har blivit retad för det. Alla bara: "Vad sa du? Heter du Arvid?" Nej för fan. ARVIND. Med N!!! Jag orkar inte med samma förklaring som jag repeterat hela livet. "Inte Arvid: ARVIND, det är ett indiskt namn, min pappa kommer från...yadda yadda yadda"...Så istället lutar jag mig fram mot henne och säger: "Jag heter...Abulkasem."
C/LARA: Abulkasem?
B/ARVIND: Abulkasem...
C/LARA: Abulkasem...Är det sant? Heter du det?
B/ARVIND: Ja.
C/LARA: Vet du att det finns en Abulkasem i Tusen och en natt?
B/ARVIND: (plötsligt helt lugn) "Visst. Såklart. Men det är mest känt från den där pjäsen. Du vet Seniårluna...Av han Almqvist." Och det är som värsta blixten...Förvandlingen har skett...Plötsligt är det inte nervösa tjejblyga Arvind som står där...Det är inte Arvind som mobbats för stamning eller töntnamn. Det är Abulkasem! Jag är Abulkasem! Namnet tar liksom över och fyller mig med lugn. Abulkasem är galet självsäker...Abulkasem har inga darrsvettningar, inget knäsvaj...Abulkasem bara håller kvar tjejen vid bardisken och börjar lena hennes öron med finaste komplimanger. "Du...Du är fin...Jävligt fin, alltså...Verkligen..."
C/LARA: (plötsligt kärleksfullt) Tack...Gud vad fint sagt...
B/ARVIND: Abulkasem berättar om sitt flashiga telemarketingjobb..Abulkasem ställer intressanta frågor som värsta proffspimpen...Han bjuder på cigg och drar softa vitsar och erbjuder att betala för hennes öl. Allt är skönaste stämning och bästa atmosfär. Ända tills hon får dåligt samvete för sina kompisar...
C/LARA: Du, jag måste gå till mitt sällskap nu...Men...Vi kanske kan prata lite mer sen?
B/ARVIND: Och Abulkasem fattar precis vad hon menar...Ni vet..."Prata lite mer sen"...På tjejspråk...Jag svär hon är het, hon bara vill ha mig. Så jag bara: "Visst...Du kan ju ge mig ditt nummer så kan vi...'prata sen'"...
C/LARA: Okey...Jag skriver det här...Ha det så bra...Men lova att du ringer...
LARA lämnar scenen, flörtigt leende.
B/ARVIND: Jag svär det är det sista hon säger innan hon går mot sina kompisar. Och jag bara...Eller Abulkasem bara...Eller båda två bara står där med mobilnumret i handen och sen glider vi tillbaka till Klas med två nyköpta bärs och skålar i flasköl och allt är bara så jävla vackert ni vet en sån där kväll när allt bara glänser och lyser och lever och sprakar och man till och med ler åt dörrvakter...En sån där kväll när nattbussförare låter en åka hem gratis och vintern börjar lukta vår och tankarna på vägen hem viskar...Äntligen...Äntligen är saker och ting på väg att förändras...En sån kväll var det...En grym kväll...
[...]
SCEN 3
DEMONREGISSÖREN
LARA ensam kvar på scenen, iklädd ridstövlar och ridhjälm.
C/LARA: Monologen börjar med att jag står utanför min dörr och svär så att trapphuset ekar. Jävla förbannade fittkuk! För tredje gången på två veckor har jag lyckats låsa mig ute. Mitt helvetes pissidiotiska praktpucko. Varför är livet såhär...typiskt? Hela veckan har jag varit så jävla duktig, pluggat tenta, hjälpt brorsan flytta, hållit mig borta från uteliv, hjälpt till i stallet, skrivit tenta...Jag har till och med frostat av frysen! Mest för att slippa plugga, men ändå! Kan man tänka sig någon duktigare? Och ändå står jag där nu, framåtlutad och svettig, i knarriga ridstövlar och tittar in genom min egen brevlåda. Igen. Förbannade satans mongomiffo.
Jag samlar mig. Tar ett djupt andetag. Jag bestämmer mig för att åka förbi baren där min seminariegrupp ska fira den nyskrivna tentan. Egentligen hade jag tänkt stanna hemma, men nu känner jag mig så otroligt mycket mer sugen på en öl än på att ringa upp låssmeden. Igen. Han skulle köra sitt skämt om att jag borde skaffa klippkort hos honom. Igen. Och jag skulle låtsasskratta i hopp om att få mängdrabatt. Igen.
Baren där vi ska ses heter Kellys, jag vet inte om ni känner till den? Ett jävligt saggigt billigbärshak. Vi snackar neonskyltar i fönstret, arga vakter och sura garderobiärer som tar extra betalt om man vill lägga tröjan i jackärmen. Vi snackar flasköl i hink, typ nitton spänn styck. Bon Jovi-musik, Bajenfans och 40-taggare i skinnkjolar...Jag glider in. Spanar efter min seminariegrupp...Rör mig mot baren för att beställa...Så plötsligt känner jag hur någon börjar köra hajtricket...Ni vet...Någon liksom börjar cirkla runt runt med hungrig blick...
ARVIND cirklar runt LARA med sexig min.
C/LARA: Såklart. Precis vad jag behöver. En raggsugen turk i skinnväst...
ARVIND testar sin andedräkt mot handflatan och glider fram.
B/ARVIND: (stammande) W-w-what's up baby?
C/LARA: Va?
B/ARVIND: What's up? Jag heter Abulkasem...Hur är läget då? Vad händish?
C/LARA: Va?
B/ARVIND: Alltså...Jag heter Abulkasem...Vad händer?
C/LARA: Jo, det är okey.
B/ARVIND: Softish...
C/LARA: (till bartendern) Hallå, kan jag få beställa? En Staropramen tack.
Pinsam tystnad.
B/ARVIND: Så...Är det bra, eller?
C/LARA: Jo, tack. Det är bra.
B/ARVIND: Jag gillar dina boots.
C/LARA: Eh...Tack.
B/ARVIND: (nickar mot LARAs ridhjälm) Kör du moppe eller?
C/LARA: Nej.
B/ARVIND: Bra.
C/LARA: Varför är det bra?
B/ARVIND: Va?
C/LARA: Varför är det bra att jag inte kör moppe?
B/ARVIND: Alltså...Jag gör inte heller det.
C/LARA: Nähä?
B/ARVIND: Då har vi ju något gemensamt. Dessutom har jag körkort du vet, och kan låna tjänstebil om jag vill.
C/LARA: Okey.
Pinsam tystnad. LARA får sin öl.
B/ARVIND: Själv jobbar man ju med telemarketing. Soft jobb, du vet. Men inte på provision...Alla som jobbar på provision är värsta suckers. Vi har garanterad minilön du vet...
C/LARA: Låter kul...
B/ARVIND: Och annars då? Allt bra? Allt soft?
C/LARA: Jo, det är bra...Fortfarande...
Pinsam tystnad. LARA spanar efter sin seminariegrupp.
B/ARVIND: Du...Vill du ha nåt att dricka förresten? Jag kan bjuda. Vad som helst.
C/LARA: Eh...Nej, jag har precis beställt...Tack.
B/ARVIND: Så...Har du kul ikväll?
C/LARA: Sådär.
B/ARVIND: Softish...
Tystnad.
C/LARA: Du jag ska...
B/ARVIND: Du är fin alltså...Jag diggar din stil. Alltså på allvar. Du är verkligen såhär fin...Kan jag få ditt nummer eller?
C/LARA: Va?
B/ARVIND: Kan jag få ditt nummer?
C/LARA: Vad ska du med det till?
B/ARVIND: Jo, men du vet...Vi kan hänga runt lite, softa, träffas lite mera "private", du vet. Är du på?
C/LARA: (till publiken) Och bara för att slippa honom kluddar jag ned några siffror på en servett...
B/ARVIND: (skiner upp) Softish...(tittar på lappen) Men...Det saknas en siffra?
C/LARA: Oj, sorry. Här...En tvåa på slutet också.
B/ARVIND: Soft...Du...Jag ringer dig...Oroa dig inte...Du vet jag har gratis telefon på jobbet...Jag kan ringa HUR mycket som helst...Det är bara en av fördelarna med att jobba med telemarketing...
C/LARA: Och då får jag äntligen syn på min seminariegrupp...Turken backar iväg till sin polare med stora smilet och luftpickadollerna skjutande i luften...
ARVIND backar leende ut från scenen med händerna formade till pistoler.
C/LARA: Där sitter dom. Min kära seminariegrupp. Lokaltidningsjournalisten som säger att han tagit "time out" för att plugga teatervetenskap.
JOURNALISTEN vinkar till LARA.
C/LARA: Tanten med Afrikahalsband och uppdämt pluggbehov som älskar Jarl Kulle.
ANTIKÄRNKRAFTSTANTEN vinkar till LARA.
C/LARA: Och så skåningen som vill läsa alla texter ur ett postkolonialt perspektiv och alltid, seminarium efter seminarium namedroppar Frantz Fanon.
FANONDIGGAREN nickar mot LARA.
C/LARA: Jag slår mig ned på kortsidan, sippar öl och lyssnar på samtalen. Det är verkligen sprakande diskussioner, hur intressanta som helst. Vi dricker våra öl och frågar varandra hur läget är...
A/JOURNALISTEN, D/ANTIKÄRNKRAFTSTANTEN och B/FANONDIGGAREN: (i munnen på varandra) Jo, tack det är bra, jo vars, det knallar och går, synd att klaga, jämna plågor, jovars, det är ju snart helg, hur är det själv?
Kort paus.
C/LARA: Fast ändå...
A/JOURNALISTEN, D/ANTIKÄRNKRAFTSTANTEN och B/FANONDIGGAREN: (i munnen på varandra) Jo, man är ju lite trött, ja lite trött är man, ja lite slutkörd faktiskt, nästan utbränd.
C/LARA: Vi dricker mer öl och enas om att gårdagens tenta var väldigt svår.
A/JOURNALISTEN, D/ANTIKÄRNKRAFTSTANTEN och B/FANONDIGGAREN: (i munnen på varandra) Ja, mycket svår, superklurig, verkligen, asasvår.
C/LARA: Fast...ändå ganska lätt. Eller?
A/JOURNALISTEN, D/ANTIKÄRNKRAFTSTANTEN och B/FANONDIGGAREN: (i munnen på varandra) Ja verkligen, den var samtidigt ganska lätt också det var den ju förstås, ganska lätt.
B/FANONDIGGAREN: (skånska) Och dessutom präglad av ett VÄLDIGT kolonialt eurocentriskt perspektiv...
C/LARA: Sådär håller vi på någon timme. Ända tills journalisten vänder sig till mig och vill prata ursprung.
A/JOURNALISTEN: Men du...En annan sak som jag har tänkt på...Var kommer du ifrån egentligen? Jaha, dina föräldrar är kurder? (engelskt uttal) "Kurdistania". Själv bor jag i Älvsjö. Där bor det en väldigt intressant mix av människor. En av mina grannar till exempel...Från Pakistan. Men jättetrevlig. Supernice, verkligen.
C/LARA: Och där går startskottet. För samtalsämnet som jag påtvingats tusen gånger men ändå inte kan slippa undan. Som pappa brukar säga: "När svenskar vill prata ursprung blir dom som vulkaner, omöjliga att stoppa."
D/ANTIKÄRNKRAFTSTANTEN: Ack...Kurdistanien. Det måste ha varit svårt för dig...Att växa upp såhär kluven mellan två så oerhört olika kulturer. Stackars liten.
A/JOURNALISTEN: Och jag sa till min granne: "It's okay, you can eat your food and have your parabole on the balcong. But please oh please don't force your daughter to wear a slöja when she grows up. Please. For me. Let her be free!" Så sa jag faktiskt.
D/ANTIKÄRNKRAFTSTANTEN: Som en stackars hängbro dinglande mittemellan två kulturella bergsväggar.
B/FANONDIGGAREN: Kvinnlig könsstympning...Där drar jag faktiskt gränsen. Det ställer jag inte upp på.
D/ANTIKÄRNKRAFTSTANTEN: (rör vid Laras hår) Som en stackars isig hängbro som fryser och huttrar när det är kallt hänger du där och dinglar. Varken det ena eller det andra. Det är för sorgligt.
C/LARA: Tio minuter senare är dom djupt inne i hedersmordsdebatten. Någon säger kvinnoförtryck och någon säger paraboler och någon säger självmordsbombare...Allt hör ihop. Jag gör som jag alltid gjort. Försöker tiga ihjäl dom. Men den här gången tycks det inte funka.
D/ANTIKÄRNKRAFTSTANTEN: Vad tycker du själv om den muslimska kulturtraditionen?
A/JOURNALISTEN: Hur är din relation till din pappa? Vad skulle han säga om han såg dig här, nu med oss? (nickar mot ölflaskan) Med den där?
C/LARA: "Skål kanske!" säger jag och försöker byta samtalsämne. Men det är omöjligt.
B/FANONDIGGAREN: Känner du dig hotad hemifrån eftersom du valt att leva så västerländskt?
D/ANTIKÄRNKRAFTSTANTEN: Kom i min famn. Gråt ut hos mig.
A/JOURNALISTEN: Jag har full förståelse för att det måste vara oerhört svårt att ta sig fram som kvinna i ett klimat som är så traditionstyngt.
C/LARA: Då får jag nog. Jag vägrar ge mig den här gången. Jag tar sats och börjar berätta om motrörelser, sekulariserade muslimska kulturkretsar, intellektuella, postmodernistiska radikalfeminister i slöja. Sen plockar jag fram trumfkortet: "Och ni har väl alla hört talas om...om..." Jag ska förstås berätta om min nya idol, den muslimska regissören Aouatef som gjort succé världen över med sina uppsättningar av Slutspel och Hamletmaskinen. Hon som har inspirerat mig till att läsa teatervetenskap. Men...Plötsligt får jag en blackout. Hennes namn är borta. Och istället hör jag mig säga: "Ni har väl alla hört talas om...om...om...A...A-A-Abulkasem? Har ni inte?" Vad skulle jag göra? Jag var tvungen att säga någonting. Och först efteråt inser jag att jag lånat namnet från turken i skinnväst.
D/ANTIKÄRNKRAFTSTANTEN: Abulkasem?
C/LARA: Ja? Ni måste ju hört talas om teaterregissören Abulkasem? Ni läser ju teatervetenskap!
A/JOURNALISTEN: Jaha, nu fattar jag. Abulkásem, är det så det uttalas. Nu kopplar jag. Jo, honom har jag hört talas om.
C/LARA: Det är en hon.
A/JOURNALISTEN: Just det. Jag sa ju det. Henne har jag hört mycket om.
C/LARA: Och jag berättar allt jag vet om Aouatef. Bara att jag kallar henne för Abulkasem. Jag berättar om hennes beryktade uppsättning av Kung Ubu som turnerade Mellanöstern runt i fem år. Jag berättar om artikeln i New York Times som nyligen kallade henne "a true gift to the future of theatre". Jag berättar att hon är nära vän med Oliver Sacks och Jonathan Miller.
A/JOURNALISTEN: Wow. Miller...
C/LARA: Jag har dom i mitt grepp. Det finns inget neonljus, inga desperatraggare, ingen Bon Jovi från högtalarna. Det finns bara jag som berättar skrönor ur Abulkasems liv. Abulkasem, Mellanösterns stora demonregissör som alltid dyker upp på sina premiärer i olika förklädnader. Hon som har en särskild vurm för violetta pashminaschalar och silvriga monoklar. Alla lyssnar när jag berättar om hur Abulkasem hyllades av Peter Brook när hon fick British International Theatre Award 2002.
A/JOURNALISTEN: Jo, just det. Det där kommer jag också ihåg. Det var en omskriven tillställning.
C/LARA: Jag avslutar med att berätta om vad som hände den där gången när Aouatef...eller jag menar Abulkasem var i New York första gången för att sätta upp Sex roller söker en författare. "Har ni inte hört om det? Det var tidigt i hennes karriär. En kväll var hon på jazzklubb och fick syn på Woody Allen. Hon ville gå fram och hälsa, men var för blyg. Hon vågade inte. Hon kände sig som en töntig groupie. Hon gick till bardisken, beställde en drink för att lugna sig. Sen närmade hon sig Woodys bord på skakiga ben." Alla lyssnar i tystnad. "Hon sträckte fram handen, presenterade sig, 'Excuse me, mr Allen...Sorry to disturb you, but my name is Abulkasem and I would just like to thank you for your movies and...'Och Woody bara skrattade och ropade till hela sitt sällskap: 'Hey guys, I TOLD you it was Abulkasem!'"
Min blick möter deras och dom skrattar och jag ler och stämningen är perfekt. Nästan...
A/JOURNALISTEN: Men...Det där hände ju Thommy Berggren...Det var ju han som träffade Woody Allen i New York och...Det där är ju en superkänd skröna.
Paus.
C/LARA: En väldigt speciell tystnad runt bordet. Någon harklar sig. Någon hostar. Någon kliar sig i nacken. Och jag? "EXAKT! Det är ju det som är så sjukt. Att det har hänt BÅDE Berggren och Aouatef!"
D/ANTIKÄRNKRAFTSTANTEN: Vem är Aouatef?
C/LARA: Abulkasem!
B/FANONDIGGAREN: Vem är Thommy Berggren?
C/LARA: Skitsamma för helvete!
B/FANONDIGGAREN: Okey. Sorry.
C/LARA: Någon minuts tystnad. Sen reser jag mig på svajiga ben, tar farväl. Det är först när jag kommer hem som jag kommer ihåg att jag fortfarande är utelåst. Jävlabögfittakukanusrövslickandemammaknulloffer. Jag sjunker ned på huk utanför dörren...Åsneskalliga tröga jävla kloakdjur...Jag ringer låssmeden...Anfäkta och anamma, apsvansade analfabeter. Bomber och granater vilka sötvattenspirater. Jag tittar in genom brevlådan och viskar...Sablans slarvmaja...Förbaskade sopprot...Förbenade lymmelimbecill...Jag slumrar till...Jag drömmer om Aouatef...Hon står på en scen med en gigantisk bukett i famnen. Publiken jublar, kameror blixtrar. Aouatef vinkar och ler. En lysande violett schal runt hennes hals och ena ögat en stålaktig silverreflex. En monokel.
